Sorelle på Teater Giljotin

I ett vitt hus med fönsterluckor som rasslar som fängelsegaller lever de tre systrarna sina liv, ständigt iklädda brudklänningar. Den frustrerade, instängda sexualiteten kulminerar ibland i en stilla masturbation med en sjömansskjorta, det enda manliga föremålet i detta kvinnliga universum, innan den långsamt falnar ner till hopplöshet igen.
   Att göra dramatik av en lång väntan skulle kunna bli långtråkigt, men Sorelle lyckas skapa en stämning som håller för att fascinera, i alla fall under den knappa timme som spelet varar. Mycket tack vare den raspiga musiken, som med monotona, halvelektroniska slingor skapar ett ensamhetens havsbrus runt systrarnas kusthus på klippan. Sången fungerar mest som korthuggna ljudeffekter, utom när inåtvända vismelodier ibland bryter fram och ger systrarna individuella röster.
   Det är inte opera i vanlig mening, både sången och ljudbilden påminner snarare om technomusik, något som visar sig fungera oväntat bra. Både opera och techno bygger på att stoppa tiden och skapa utdragna tillstånd som balanserar mellan det tråkiga och det extatiska. Kanske har Rikard Borggård här skapat en helt ny sorts musikdramatisk genre, en framtidens opera.
   De inscenstuösa scenerna mellan systrarna riskerar, liksom affischens nakenbild, att mest bli effektsökeri. Men däremellan lyckas de tre sångerskorna smärtsamt väl att förmedla den tålmodiga desperation som verklighetens väntande systrar måste ha levt i.