Sutodas scenografi och ljussättning andas sagovärld. Med Edit (Lina Englund) sittandes på locket av en glaskista som en Snövit i röd klänning. På kanten ett par röda skor. Och sagostund blir det när hon berättar om hur hennes dotter Tummelisa kom till. Inte äckligt, blodigt och smärtsamt som i den riktiga världen. Utan sprungen ur ett blomfrö och bara en tumme hög. Lilla Tummelisas dramatiska öde där hon kidnappas av paddor och ekoxar bildar en symbolisk ram kring Edits eget.
Allan Edwalls text, som ursprungligen skrevs 1988 för Anita Wall, var ett inlägg i psykvårdsdebatten och själv associerar jag inte helt osökt till Anna Odells självbespeglande konstprojekt om psykos, tvångsvård och fastspända kvinnor. För Edit har för mycket fantasi för sitt eget bästa och hamnar på mentalsjukhus där hon manglas ömsom av insinuanta, ömsom av brutala vårdararslen. Att dessa skulle vilja henne väl ter sig lika osannolikt som paddornas ”goda avsikter” med Tummelisa.
Edit beskriver sig själv som medvetet oglamorös. En kvinna som aldrig förmått eller velat anpassa sig till ouppnåeliga ideal. Som hellre har närt sitt inre än läst veckotidningar och vikt servetter. Ingen man står ut med en sådan. När hon flippar ut i ett sanningssägarshownummer på Riksrevisionsverkets firmafest i en oemotståndlig slow motion-pantomim blir det raka vägen till psykets antiseptiska, bländvita moduler. Men Edit skulle måla dem i duvlila ”om jag skulle bli kvar!” Vilket hon tyvärr blir…
Monologformen är en utmaning och Lina Englund, rejält förkyld på premiären, drar hela lasset med bravur. Växlar elegant mellan rollerna som den sköra Edit, ett mer cyniskt utifrånbetraktande jag och några av personerna runt henne. Mamman pedagogen är en långnäst häxa, som trodde sig vara ett föredöme men lika gärna kunde tala swahili. Pappan dör tidigt och visar sig ha ett och annat skelett i garderoben. Vad lär man sig av föräldrarnas äktenskap som ”byggde på en fostrargärning”? Att underkasta sig plikter?
Den lätt förhöjda texten som tryfferas med moderna tidsmarkörer får liv i Englunds rena men dynamiska gestaltning. Hon blir både blir en fin sagoberätterska och ett fysiskt utlevande kraftpaket. I Wahlströms lyhörda regi är Edit både insiktsfull och sarkastisk med en släng av ”sjuk” humor. Stark och vacker, men med så obönhörligt liten självkänsla. Vi ser vad hon förmår och blir påminda om hur en livsbejakande kvinna med vigt intellekt och självinsikt ändå bryts ner. Men hon hinner fängsla oss rejält innan medicinerna kickar in.
Loading ...
