Avfolkning, igenvuxna gårdstun och nedläggningar – Torgny Lindgrens bok Norrlands Akvavit rymmer dystra teman för alla oss som tror på värdet i en värld utanför centralorterna.
De dystra frågeställningarna till trots är Västerbottensteaterns uppsättning av Lindgrens hyllade roman en av de muntraste föreställningar jag sett på länge.
En förklaring är naturligtvis förlagans underfundiga humor – få kan beskriva människans plats i alltet på samma skälmaktiga vis som just Torgny Lindgren. Men även scenversionen bottnar i en smittsam glädje där manusförfattaren Gunnar Eklund har gjort en stringent bearbetning med fokus på just humorn i Lindgrens bok.
I centrum står predikanten Olof Helmersson (Stig Östman) som återvänder till den bygd i inre Västerbotten som han frälste för en herrans massa år sedan. Missionen den här gången är att avkristna de omvända. Pastorn har nämligen gått och tappat tron på ålderns höst.
På plats i hans gamla församling finns Asta (Bodil Carr Granlid) som jobbar inom hemtjänsten – bygdens enda framtidsbransch som hon ser det. Och så Gerda som legat och väntat på döden i tre år …
Stig Östman gör en fin tolkning av den botgörande före detta pastorn och hans missionärsresa i avkristningens namn. Pjäsens stora behållning står dock Bodil Carr Granlid för som ensam axlar pjäsens övriga roller; flyhänt och engagerat växlar hon i ett ögonkast från resignerad man till kvick vårdarinna.
Min invändning är egentligen själva scenrummet som är uppbyggt kring en stålställning, två vita Myranstolar, videoprojektioner och en hård och kall ljussättning – en scenografi som harmonierar dåligt med berättelsen varma ton i övrigt.
Visst kan man välja att se Västerbottensteaterns Norrlands Akvavit som en sorgesång i dur över en dödsdömd landsända. Själv ser jag en fin bild av Västerbottens inland och människorna som bor där. Kvicka, starka och fantastiskt muntra skapar de sig ett liv – trots avfolkning, igenvuxna gårdstun och nedläggningar.
Loading ...
