Det är en fantasivärld Pappa Kungen skapar åt sin dotter. Innanför slottets murar ska inga ledsamheter få förekomma, inga motgångar få drabba prinsessan. Alltså fuskas det till hennes fördel i basketspelet och ställs till med fest så fort något tråkigt inträffar.
En riktigt odräglig typ borde det väl ha blivit av en person som aldrig möter nederlag, men i Caroline Rendahls gestalt är Prinsessan en alltigenom god och charmerande yrhätta. När fadern dör – eller reser till fjärran land som det heter i skonsam prinsessversion – är det med stor nyfikenhet hon rider ut för att upptäcka världen och för att erfara vad sorg är. Krig, död och allehanda ledsamheter möter hon på sin resa, men förgäves letar hon efter tårarna på sina egna kinder.
Klezmerinspirerad musik
Prinsessan Sorgfri (regi: Judith Hollander) är förvisso en saga och kanske bör alltför psykologiserande tolkningar undvikas, men nog är det ändå en smula konstigt att prinsessan, trots sin uppväxt, är så rustad för de eländen hon möter. Inte förrän hon på ett personligt plan blir drabbad, då en fiskarpojke hon förälskat sig i försvinner i djupen, sliter henne sorgen på allvar.
Sagan slutar tack och lov lyckligt och prinsessan lär sig förstås att den som har tillgång till hela sitt känsloregister blir en helare människa. Det är inget banbrytande budskap, men nog så gott ändå.
Härligt är också att se en barnföreställning med så mycket som fem skådespelare och tre musiker på scenen, därtill iklädda påkostade Japaninspirerade dräkter och peruker. Måhända är den Klezmerinfluerade musiken (Jan Levander) väl experimentell för att ensemblens röster riktigt ska göra den rättvisa, men i sin helhet gör trots allt Prinsessan Sorgfri att Sörmlands Musik och Teaters medvetna satsning på barnpubliken känns som en helt riktig prioritering.
Loading ...
