Ett alldeles nyskrivet manus och Zorro på Stora scenen! Frihetskamp och fantastiska fäktningsscener – allt som ett stort matinéäventyr på kvällstid! Förväntningarna var garanterat höga i den fullsatta premiärsalongen på Uppsala stadsteater.
När Zorro (Danilo Bejarano) återvänder till sin fars hus efter att ha studerat i Spanien är han en dryg pojke som njutit den gamla världens flärd under en tid men som kommer hem till ett land i konflikt. Den spanska kolonin vill bli ett självständigt Mexico, indianerna ska vara jämbördiga och inte slavar. Naturligtvis finns det de som inte alls håller med. Och så en kärlekshistoria med förhinder. Och allt blir bra på slutet. Det är plotten i Erik Norbergs version av Zorro.
Och regissören Alexander Öberg har valt att leka med alla former av berättelsen. Här finns lite tecknad serie, lite tv-serie – och en massa talteater. Visst förekommer även fäktning, lite död och lite kärlek men det som verkligen är kvällens behållning är Ulla Kassius scenografi och kostym.
Kaktusar med gröna ljusslingor som konturer, tyger som skimrar, en grön nödskylt och en röd lustskylt över två dörrar får åtminstone mig att småle nöjt. Mellan de två frågor som hela tiden poppar upp i skallen: vart tog tempot vägen och varför talar de på vers?
Man får nämligen inte riktigt kläm på vad den här föreställningen vill. Och när inte ens fäktning till metalriff väger upp de långa talpartier som i princip upprepar samma sak, samma historia, under två och en halv timme vet jag till slut inte längre om jag ska ifrågasätta manus eller iscensättande.
Loading ...
