Det har varit en fantastisk resa att få bygga upp och driva Nummer med er som läsare. Från den första trevande tiden i mitt lilla frilanskontor på Sveavägen tillsammans med projektledare Peter Köhler och fram till det Nummer som finns idag.
Det känns väldigt länge sedan jag ville döpa tidningen till Ingmar och publicerade de första artiklarna via modem. Ungefär lika anno dazumal som numera nedlagda Månadsjournalens dom över Nummer våren 2000: ”Nu hoppas vi att Nummer inte tynar bort i nätdöden”. Ja, lika länge sedan som det också känns att vissa teatrar faktiskt inte hade en hemsida när vi startade under P.Y.S. (Pre Youtube och Sociala medier-eran) och vissa av våra skribenter skickade sina artiklar per vanlig post, en epok som du för övrigt kan läsa mer om i vår jubileumsbok 2000-talets första teaterdecennium – scenkonstbevakning i Nummer 2000–2009.
Men utan goda medarbetare hade Nummer inte varit vad tidningen är idag. Av dessa bör Cecilia Djurberg nämnas som de första åren var en flitigt återkommande frilansskribent på Nummer för att så småningom också bli tidningens redaktionssekreterare. Liksom Jenny Aschenbrenner, Astrid Claeson, Liv Landell Major och Maina Arvas som har vikarierat som detsamma (och Maina och Cecilia som även har vikarierat för mig under mina två föräldraledigheter). Tack för att ni hållit ordning på en virrig redaktörshjärna och tack för era många goda idéer och råd som i hög grad har bidragit till att utveckla tidningen till det bättre.
Lika mycket vill jag sända en varm tanke till alla våra begåvade skribenter, varav flera arbetat nästan som fasta medarbetare. För trots att redaktionen som mest har bestått av två anställda, så har jag haft ynnesten att få jobba med runt 20 skickliga frilansare. Ingen nämnd, men ni vet vilka ni är och ni som inte vet hittar alla skribentnamn här.
Det är förstås också med viss stolthet jag kan konstatera att tre av totalt tio Hooglandstipendier genom åren har gått till Nummerskribenter. Så har också min förhoppning varit att Nummer ska fungera som plantskola för en ny generation teaterkritiker, liksom att tanken med tidningen i sin helhet är att den ska vara som en liten nyhetsbyrå för scenkonst i syfte att sprida och fördjupa intresset för denna perifera men ändå så älskade konstart, liksom att skapa debatt och förnya samt föryngra bevakningen av scenkonsten såväl språkligt som artikelidémässigt. För att placera scenkonsten i samtiden och samhället.
Slutligen vill jag förstås tacka Riksteatern på vars uppdrag jag har fått driva Nummer helt fritt under de här elva åren. Tack för att tidningen i ordets bemärkelse har fått vara – och förhoppingsvis kan förbli – en oberoende del av verksamheten och därmed ett lysande exempel på den yttrandefrihet som teatern förespråkar genom att ständigt tänja på begreppet scenkonst.
Men förutsättningarna för tidningen har blivit svårare. Under 2010 tvingades Riksteatern till besparingar och en konsekvens var att Nummerredaktionen halverades, vilket har gett tuffare villkor såväl innehållsligt som kvalitativt.
Nu undersöker man alternativa vägar för tidningens överlevnad och jag passar därför på att göra detsamma privat.
Tack för mig, tack för alla fina utmärkelser, mejl, brev – och även arga kommentarer i samband med våra artiklar som har gett en ansvarig utgivare många sömnlösa nätter, men också manat till bot och bättring.
Jag kommer att sakna den dagliga kontakten med er som läsare lika mycket som jag kommer att ha svår abstinens av att inte kunna recensera och skriva om teater i lika stor utsträckning framöver, men hoppas att vi ses i andra teatersammanhang i framtiden. Inte minst under teaterbiennalen i Gävle i maj.
Sorti
Loading ...
