Folk som ”inte gillar teater” brukar ibland tillägga: ”Fast jag gillade det där Backstage.” Stockholms stadsteater lockade på 1990-talet teaterkramare, teaterhatare och allt däremellan med denna scen för nyskriven dramatik, där ett av de viktiga namnen var Maria Blom (tänk Dr Kokos kärlekslaboratorium, Rabarbers och Sårskorpor).
Det var innan denna dramatiker och regissör tog sin humoristiska fingertoppskänsla vidare till filmens värld (tänk Masdjävlar och Nina Frisk).
Om man är lagd åt funderingar på konkurrensen/inspirationsflödet mellan Stadsteatern och Dramaten kan man säkert konspirera loss kring att Maria Bloms comeback till teatern (nåja, till en av de stora teaterelefanterna i stan – hon regisserade på Judiska Teatern så sent som 2009 och på Uppsala stadsteater 2008) nu sker hos Marie-Louise Ekman, ny Dramatenchef (med gamla teaterrötter på tidiga Stadsteatern). Som gärna bereder plats för humor och annat än gubbteater och mansregissörer på nationalscenen.
Ändå får man känslan av att Blom kan ha reflekterat lite för mycket över vilken sorts tung salongstradition hon nu skrivit för. Lilla scenen-publiken serveras på sätt och vis ett kammarspel med klassiska komponenter: i ett enda rum, vid en mors dödsbädd, samlas en splittrad familj för en sista sammandrabbning.
Dock ett kammarspel som leker vilt med genremarkörer, rollfigurer och publiktilltal. In genom sjukhusdörren kliver de skruvade syskonen i sitcomstil. Tanja Lorentzons fluffigt rosa omhändertagardotter som ropar ”I fix!”, Andreas Rothlin Svenssons entonigt hopknipne son, Julia Dufvenius dreadlockiga utlandsdotter, och Johan Holmbergs okända dalmas som gör metaentré rätt ur publiken.
En folkmusikalisk dödsorkester livekompar skeendet, sittande i en stor jordhög iförda teaterhattar – med de Samuel Beckettska referenserna som ett löfte om existentiellt allvar i den absurda humorn. Och visst kryper svärtan så småningom fram under hallonbusken.
Men det är som om tempo och riktning tappas när allvaret och innerligheten ska fram, när figurerna ska skruvas ner och vecklas ut till mänskliga.
En extra rensning i dessa spretiga hallonsnår hade gett välbehövlig balans mellan det farsiga och det sentimentala. För nog finns här egentligen fina lite söta, lite syrliga hallon att njuta av, för både teaterhatare och teaterkramare.
Loading ...
