Sound of Music bygger på den sanna berättelsen om den skönsjungande österrikiska familjen von Trapp som tvingades fly över bergen undan nazismen. Blivande nunnan Maria (Pernilla Wahlgren) passar inte riktigt in i klostret. Som en prövning sänds yrvädret Maria som guvernant åt den strame kapten von Trapps (Tommy Nilsson) sju hårt disciplinerade barn. Barnen drillas med visselpipa och är ökända för att avverka guvernanter på löpande band. Något den sturska Maria botar genom sång och lek.
Det här är den största och mest påkostade uppsättningen av musikalen som någonsin gjorts i Sverige och det märks. I vissa avseenden. Men tyvärr faller föreställningen något på sin egen storhet. Som i valet av stjärnor – var för sig enastående artister men som tillsammans faller tämligen platt. Det saknas kemi. Och trovärdighet.
Pernilla Wahlgren har energi som få, men hennes käckhet går ibland överstyr och istället för den kärleksfulla nunnan Maria är det Pippi Långstrump som skuttar omkring på scenen. Tommy Nilsson har en röst som kan försätta berg men saknar styrkan och nyanser i sitt agerande. Han liksom låser sig i ett läge och misslyckas helt med förvandlingen från den stele kaptenen till den ömsinte fadern och maken von Trapp. Gert Fylking ger en så behagligt familjär ton till den vresige betjänten att man inte kan begripa varför han byter sida. Eller är det ens han?
Även låtarna förlorar en del av sin stjärnglans i den svenska översättningen. Det är ingens fel. Det bara är så.
Musikalens fördelar av igenkänning blir även dess största problem. Man är så bekant med materialet och reagerar därför när det inte är ”som det ska” – som varför gömmer sig inte kaptenen i källaren med dom andra i familjen? Kan vara så enkelt att den ståtlige herr Nilsson inte ryms i det minimala utrymmet? Vem vet?
Om man inte hakar upp sig på små petitesser är detta, i grund och botten, mycket god underhållning.
Loading ...
