På Unga Tur får ”unga teaterutövare i början av sina karriärer” pröva vingarna med egna uppsättningar. Ruben Lopez har redan setts i en del andra Unga Tur-produktioner och i Rädsla äter själen på Teater Galeasen, och lär av allt att döma verkligen ha en karriär att befinna sig början av.
Hans starka närvaro, komiska och tragiska talanger och fysiska färdigheter visas upp med råge i föreställningen Det var en gång en Vincent van Gogh. Den heter så därför att det är en saga, berättad med mim och musik, om konstnärens liv från början (krypande barn på golvet) till slut (självmordet).
Förutom att Lopez leker med mimklicheéer som att öppna osynliga dörrar, gå med osynliga käppar och promenera osynliga hundar är Charlie Chaplin en uttalad förebild, förärad små hyllningar här och där. Till exempel blinkningen till middagen på en gammal sko i Guldfeber: den utfattige Vincent tar stora tuggor av tulpanerna på bordet, dippar dem i blomvattnet som han sedan sköljer ner måltiden med.
Men det Lopez framför allt lyckas med är att med sin egen kropp skildra de olika krafterna inom van Gogh, den kreativa glöden och galenskapen, sorgen, osäkerheten, euforin.
Det enkla scenrummet (Jovanna Remeus Jönsson) ger känslan av avslutningsföreställning i skolaula – och det menar jag som en komplimang – med notställ och mikrofoner inlindade i vitt tyg och trettonmannaorkestern också den klädd i vitt.
För även om Ruben Lopez spelar första fiolen i sammanhanget har trummor, blås och stråkar bärande biroller i berättandet. De förstärker känslan av Disneyfilm genom skickligt ljudeffektskompande av Lopez minsta rörelse. Sofia Berg-Böhm, Julia Rising och Josefin Peters har en skälmskt kommenterande funktion som visar sig nödvändig för att jag ska klara av denna speedade livshistoria.
Ruben Lopez har nämligen gett sig på den svåra uppgiften att inte bara vara den enda skådespelaren i alla roller utan även manusförfattare och regissör. Ju hårdare han jobbar med att kasta sig i och ur karaktärer och situationer i Kalle Anka-fart, desto plattare känns det. Här hade behövts mer manusredigering och dramaturgiarbete för att få fram nyanserna i porträttet på van Gogh.
I slutet finns ett kort ögonblick när Lopez med intensiva ögon stoppar palettens målarfärg i munnen. En överraskande och fascinerande sekund som blir den starkaste bilden på min näthinna efteråt.
Loading ...
