Jag är helt för att skrämma barn. Bröderna Grimms insamlade folksagor är alla skrämmande men har ett tröstande drag eftersom de slutar lyckligt. På Uppsala stadsteater har Pontus Stenshäll regisserat tre av de sagor som tillskrivs Grimm, men som nog blandat sig in i ett allmänt sagomedvetande – Rödluvan, Pojken som ville lära sig att bli rädd och Hans och Greta.
Scenografin är riktigt snygg: en stiliserad skog av vita pelare med ett trolskt vattendrag mellan träden. Ljus och ljud sköts av skådespelarna från en dator. Och fondväggen öppnas plötsligt för att visa ett helt vanligt teaterförråd. Som för att säga att det är på låtsas.
Det är fint att visa barn verfremdungseffekter – men inte när kombinationen är 1) skrämmande sagor med lyckligt slut, 2) barnteaterns glättighet, dess ”nåja, vi låtsas bara” och 3) roliga raplåtar (vilket verkar vara omöjligt att slippa i barnteater i dag). Det är barnteater som tror att man måste skoja. Jag tror att man ska göra tvärtom.
Visst, det är underbara skådespelare, alla tre (Robin Keller, Ellen Norlund och Anna Rothlin). Det är snyggt och maskerna är fantastiska. Vargen är varg och läskig gubbe och mamman i rödluvan är härligt alkoholiserad.
Men faktum kvarstår: på grund av avbrotten mellan sagorna, avbrotten av kul musik, glättigheten och oviljan att vila i allvaret skapas en ofokuserad samling berättelser som gås igenom alldeles för snabbt och jag sitter till slut och undrar hur man tänkte.
Och påminns om när jag började älska teater. Jag var fyra år, Folkoperan kom till Malung med sin komprimerade uppsättning av Carmen. Det var fullt allvar, stora känslor, kärlek och död. Inga roliga avbrott, inga roliga sånger, inget roligt alls. Bara storslaget – och på riktigt, på liv och död. Inte alls gjort för barn. Men barn har också rätt till allvar, storslagenhet och dyra produktioner. Lustigheter berör bara vuxna. Och Bröderna Grimm är mest en speedad vuxenproduktion utan riktning.
Loading ...
