Inledningen ger associationer till Birgitta Egerbladhs dansteater i kombination med en koreografi av Johan Inger: det är stora spegelväggar som flyttas och vänds och personer som cirkulerar i ett slags de mänskliga mötenas koreografi. Allt framfört som en stumfilm med pålagt ljud där ljudkällan finns i de hörlurar vi i publiken bär på oss, för en optimalt individuell upplevelse.
Resultatet är repetitivt och därmed meditativt. Och så långt från Bolibomba-”hallihallå” man bara kan komma.
Efter ett tag lösgör sig så skådespelarkollektivet på scenen, lämnar sina egna spegelbilder och börjar istället spegla sig i publiken. I plommonstop, lustiga unisexrockar, bara ben och röda gympadojor blir de sorglustiga spegelbilder av oss själva som sammantaget med det stumma spelet ger en lustfylld Jacques Tati-känsla, en spelstil som alla tre skådespelarna behärskar väl men där Emil Almén med sitt plastiska ansiktsuttryck ger det mest dråpliga intrycket.
Så går en från två och två till tre. Genom ett bollspel får så skådespelarna syn på varandra och en interaktivitet uppstår som skapar nya lekar: plaska i vattenpölar, simma under vatten och så en scen med röda paraplyer som tar oss till 1940-talets gamla agentfilmer.
Helhetskänslan är soft och filosofisk, vilket Niklas Brommares sköna musik i lurarna starkt bidrar till. När så ensemblen avslutar med att gå ut i publiken för att låta åskådarna lyssna till havets sus i snäckor, så blir det lite av ett hallelujamoment.
Sammantaget är Som i spegeln ett välbehövligt andrum i en annars genomkommersialiserad värld där regissören Carolina Frände vågar pröva nya former för barnteatern som piggar upp.
Men den omtalade discokulan (design: Jenny Kronberg) hade jag velat se mer av. Nu blir den bara en tillfällig statist på kort besök bland alla andra speglar – utan att få briljera med sitt bekanta ljusspel från 1970-talets glada John Travolta-dagar.
Loading ...
