Speglande skuggorRomantisk aura. Dansarnas sensuella rörelser i Pontus Lidbergs verk Förvandlingar förstärks av en skymningslik inramning i ljus, scenografi och kostym. Foto: Bengt Wanselius
Recensioner [2008-10-20]

Speglande skuggor

Could you take some of my weight …? och Förvandlingar av Tero Saarinen respektive Pontus Lidberg
Scen: Norrlandsoperan/Norrdans
Ort: Västerbotten
Ljus: Mikki Kunttu, Irmeli Strand
Kostym: Rachhel Quarmby-Spadaccini
Medverkande: Karen Margrethe Aunsholt, Ian Butler, Irene Ebel, César Garcia, Sylvie Géhin Karlsson, Mikko Heino, Morgan Karlsson, Marjut Seini, Kristian Refslund
Skulpturer: Susanna Laurola
Länk: Norrdans


RECENSION/DANS. Norrdans nya föreställning består av två verk som speglar sig i varandra. Tero Saarinen och Pontus Lidberg rör sig i snarlika visuella stämningsvärldar. Men Ann Enström saknar gnistor bland skuggorna.

Norrdans har näst intill gjort det till en vana att skapa dansföreställningar som är skirt vackra och en lisa för själen, som sätter igång drömmaskineriets associationsskalor – fast utan att på djupet röra om, provocera eller ställa våra föreställningsvärldar på kant.
   Man har genomgående haft svårt att våga utmana och tänka visionärt. Detta gäller även deras senaste föreställning där man uppför varsitt verk av Tero Saarinen och Pontus Lidberg.


Intressant nog visar det sig att det finns gemensamma nämnare mellan Saarinens Could you take some of my weight …? och Lidbergs Förvandlingar. Först och främst i det att båda använder sig av den utmärkta designern Rachel Quarmby-Spadaccinis suggestiva kostymer.
   Men det finns fler beröringspunkter, Saarinen och Lidberg har ett snarlikt visuellt stämningsanspråk i sina två verk. Verken liksom reflekterar sig i varandra.


Saarinen jobbar i ett register där han i enlighet med filosofins metafysik intresserar sig för verkligheten sett som abstrakta mönster. De två manliga dansarna kretsar kring varandra likt två molekyler, där all överensstämmelse med mänsklig samvaro suddas ut och de moderna dansrörelserna förskjuts och blir formelaktiga.
   Detta utspelar sig med Susanna Laurolas bortåtvända, på rad sittande kvinnoskulpturer som bakgrund – vars murriga estetik även genomsyrar kostymdesignen – och sker i kontrast mot de små påminnelser om att det faktiskt är andande kroppar som utför dessa formler.


Lidbergs verk å sin sida får mig att tänka på filmbilder där kameran låter händelserna pågå i fjärran under en lång tagning för att ge en episkt svepande känsla. Skulpturala figurer framträder och försvinner i skuggbildningar och speglingar, som strävar mot förändring.
   Dansarnas rörelser är sensuella, och förstärkta av den skymningslika inramningen i ljus, scenografi och kostym med blänkande ytor, repstumpar och fransar, som ger verket en romantisk, svärmande aura.


Detta lite frånvarande tonläge som de två verken har gemensamt, en sorts distanserad skuggtillvaro, skapar förvisso en enhetlig upplevelse. Dock blir det också för slätstruket för att slå an några större gnistor.

Ann Enström

Share/Bookmark
Vilket betyg vill du ge föreställningen? (0 st)

För att sätta ditt betyg, för musen över Nummersymbolerna nedan och klicka på exempelvis symbol nummer 3 om du vill ge betyget 3.

1 Star2 Stars3 Stars4 Stars5 Stars
Loading...
Tyck till!

Så här tycker Nummers läsare