Spelman på taket på Östgötateatern

Spelman på taket i regissören Hans Wigrens tappning lider absolut ingen brist på musikaliskt tempo. Sång och dans (bland annat den berömda ”Flaskdansen”) sitter som en blommande smäck. Charmfullt, förföriskt. Liksom Christian Zell i rollen som mjölkutkörare Tevje – lysande och föreställningens hjärtpunkt. En oemotståndlig Chagallfigur i parafraserat Chagallkonstverk – scenografen Agneta Skarp har gjort det förväntade: formulerat rysk-judisk folksjäl med den ryske konstnären som inspiration. Det är vackert. Ömsint. Humoristiskt. Trots att himlen mörknar av annalkande pogromer och förvisning. En bit in i andra akten börjar jag nämligen undra vart föreställningen egentligen är på väg. Att första delen formligen blomstrar runt byborna i Anatevka känns okej: vemodet finns, glädjen överväger. Av andra akten förväntar jag mig mer av motsatsen: sorg, konflikt, kontrast. Men icke. Tyvärr, sorgligt fick det inte bli. Synd. Det hade gjort gott.