”Hvarför skola kvinnorna vänta?”. När Frida Stéenhoff håller sitt berömda föredrag om ”Feminismens moral” i Sundsvall 1903 introducerar hon begreppet feminism i modern betydelse, som ”kvinnofrigörelse, kvinnorörelse, kvinnoemancipation”. All nedsättande användning av ordet – om ovettingar som inte anpassar sig till könskonventionerna – ska bort. Här rivs för att få luft och ljus, basta!
Stéenhoff dog 1945, 80 år gammal, och hann trots allt uppleva förbättringar. Hon hade debatterat kvinnofrågor sen slutet av 1800-talet och i likhet med andra kvinnliga dramatiker fått se sina kontroversiella pjäser bli populära – och bortglömda. Trots att de knappast förlorat i aktualitet.
Vad var det egentligen som hände kring sekelskiftet och decennierna (århundradet) därefter?
Varför upphörde man med att sätta upp uppmärksammade författare som Stéenhoff, Alfhild Agrell och Anne Charlotte Leffler? Blev deras dramatik omodern, för begränsad, platt? Är verkligen Agrells dockhemsdrama Räddad mindre intressant än Ibsens? Victoria Benedictssons Den bergtagna, fungerar den som kommentar till konstnärskapets ojämlika villkor än i dag?
Orsakerna till att det moderna genombrottets kvinnliga borgerliga författare försvann från scenerna är flera . Att männen/författarna/kritikerna/litteraturhistorikerna (åter)tog tolkningsföreträdet, gjorde manlig rättning i leden och sopade indignationsdramatiken, ”fru Edgren (Leffler) och hennes medmarors gorr”som herr Strindberg uttrycker det, under blytung matta spelar stor roll. Och, som Riksteaterns vd Birgitta Englin och Östgötateaterns chef Johan Celander framhåller, det allmänna bakslag som drabbade kvinnofrågorna kan även kompletteras av ”teaterns strävan att etablera sig som ’fin’ konstform – en process i vilken teatern ofta vänt sig inåt, bort från sin publik och sin samtid”.
Dessutom: Leffler var 43 år när hon dog och Benedictsson 38 – man kan inte undgå att spekulera i vad de hade kunnat åstadkomma, om inte …
Tog plats i offentligheten gjorde de i alla händelser, så länge det begav sig. Ta plats på scen visar sig deras pjäser kunna göra än idag. Kanske mer som tidsdokument och kulturhistoriska brobryggare än explicit bruksdramatik för vår tid.
Och ändå, nog hittar jag såväl komplexa karaktärer och utrymme för profilerade rollfigurer som tidlösa konflikter mellan individ och samhälle. Ta bara spelet mellan könen och generationerna och den klaustrofobiska atmosfären i Alfhild Agrells Räddad – i Jenny Andreassons regi dessutom laddad med potentialer att bjuda (den alltid lika aktuelle?) Ibsen en rejäl dockhemsdans.
Med höstens sista uppsättning, Familjelycka, spricker smilbanden upp ordentligt. Anne Charlotte Leffler ville inte bara ställa problemen under debatt, hon ville också underhålla. Vilket regissören Gustav Deinoff hörsammat – familjelycka, no way! Här pågår livlig frigörelse: döttrar gör uppror mot mödrar, föräldrar tappar kontrollen, patriarkat avväpnas och suveränitet erövras. Att ensemblen mellan akterna dessutom goes hippy-hoppy till rapmusik av Missy Elliot, Lady Sovereign, Robyn och franska Diam’s är ju bara så exakt rätt – som sagt, här rivs fortfarande för att få luft och ljus!
Resterande uppsättningar bär de korta tablåernas koncentration. Om Räddad och Familjelycka öppnar lucka 1 och 2, så fyller uppsluppet fräscha En gammal koffert eller Skärfvor af lif och den roligt dubbelexponerande Drottning på kryckor kring texter av Stéenhoff och Benedictsson de mindre luckorna 3 och 4. Nu väntar jag bara på 5, 6, 7…
Alltså: en välspetsad höst på Östgötateatern. Och för att satsningen på proffslyxiga musikalen Röda Nejlikan ska få en chans att hänga på – det var ju med franska revolutionen allting började: Frihet, jämlikhet och systerskap!
- Länk: Margareta Wimans rapport från de första två Spets-uppsättningarna
Länk. Östgötateaterns hemsida
Loading ...
