SPETS är ett projekt med härliga pretentioner. Vill något stort, angeläget, efterlängtat. Man har nagelfarit arkiven, vädrat nyfiket, gnott med dammtrasa (och möjligen drabbats av nysattacker emellanåt) – och kan till slut stoltsera: “Vi har öppnat en skattkista!”
“Indignationsdramer av indignationsdamer” – så beskrevs de av härsket manliga samtidskritiker, och Strindberg var som bekant inte värst trakterad. Speciellt som han fick se sina egna pjäser refuserade medan Alfhild Agrell, Ann Charlotte Leffler och andra gjorde succé både hemmavid och utomlands.
Stackars Strindberg! Å andra sidan tog han ju skadan igen… och igen och igen och igen. Och de besvärliga damerna? De “smarta, begåvade, arga stjärndramatikerna” (citerat ur Östgötateaterns program)? Nå, de förpassades efter hand till kistbotten. Utan vidare umgängesrätt med teaterhistoriens framkant.
Fem dramatiker presenteras på Östgötateatern under säsongen 2007/2008. Hyfsat kända redan är Ann-Charlotte Leffler och Victoria Benedictsson, men knappast spelade – förutom den senare som för övrigt nyligen uppmärksammats stort i England (!). Men Helena Nyblom – har hon skrivit annat än sagor? Och finska Maria Jotuni, vem var det? Duktiga doldisar båda och textförfattare till aptitretaren En gammal koffert eller Skärfvor av liv.
Och Alfhild Agrell. Hur många visste att hon med den på sin tid så uppskattade Räddad åstadkommit en mörk och komplicerad pendang till Ibsens Ett dockhem.
Men hur fungerar de på en nutida scen? En gammal koffert (texter av Nyblom och Jotuni) utan problem. Caféunderhållning med allvarliga undertoner och regissören Gunnel Samuelsson och skådespelare kompar alldeles utmärkt ihop med konceptet småborgerligt sekelskifte och könsrollsordning under inflytande av vässad komik – inte fånigt en enda gång.
Inför Räddad (skriven av Alfhild Agrell 1882) och delar av Jenny Andreassons regi känner jag mig kluven. Å ena sidan en elegant, satirisk och stark uppvisning av kvinnans (och mannens) situation juridiskt, ekonomiskt, socialt. I en lika elegant, gråstiliserad, borgerligt förtryckande salongsmiljö (författarnas egen), samt ett komplicerat relationsmönster mellan de olika rollerna som avslöjar alla möjliga strukturellt baserade mekanismer. Samtidigt, en dragning åt ett avstannande spel som dämpar friktionen. Framför allt i första akten – den andra har klart bättre styrfart.
Reflektioner i marginalen dock. SPETS har börjat “modärnt” och bra.
Länk: Östgötateatern »
Loading ...
