Det började med Lena ”Jag-syr-alla-mina-kläder-själv” Philipsson på Hamburger Börs som hade premiär på sin självironiska Lena Ph show hösten 2001. Hon har visserligen gjort det tidigare (men det nämner vi inte här för då håller inte den här dagsfärska trendteorin).
Lena Ph gör alltså succé med en show där hon visserligen sjunger, men även bjuder på cirkusakrobatik, massor av ironi, en symaskin och en hel del videoteknik. Alltså, mer teater än konsert. Showen har nypremiär på Rondo i Göteborg den 18 januari 2003.
Recension i Aftonbladet
Schlagerhovets hattparad
Så kom Riksteaterns turné av Den stora schlagerfesten sommaren 2002, en ”schlagerkavalkad med mellansnack” framförd av schlagervärldens ikoner, Charlotte Nilsson, Magnus Carlsson, Christer Björkman och Richard Herrey. Även här var mixen lika delar sång som underhållning där både dans och andra teatrala inslag samsades om samma utrymme.
Recension i Aftonbladet
Skräcködlor i lyxförpackning
Därefter trippade Kikki Danielsson, Elisabeth Andreassen och Lotta Engberg upp på scenen med sin krogshow Kikki, Bettan och Lotta som hade premiär på Rondo i Göteborg den 12 september och som fortsätter att spela våren 2003, ”en show med dansare, musiker, kör, en stor portion humor och många välkända hits”, kunde man läsa i PR-materialet. En kritisk röst hävdade att det var Jurrasic Park som visades på scenen. Skräcködlor eller ej, de bidrar till trendteorin.
Recension i Expressen
Williams som Williams
Och så sist men inte minst, Sveriges folkhemsrockare No 1, Jerry Williams, i föreställningen om hans eget liv, Jerka, som hade premiär på Göta Lejon den 20 september med bland andra tungviktarskådisar som Marika Lagercrantz och Tomas Bolme i övriga rollistan.
Jerka är en scenshow som mixar lika delar sång, skådespeleri samt dans och kan i detta sammanhang kanske räknas som den mest renodlade exemplet i detta sammanhang.
Recension i Svenska Dagbladet
Vad kan man säga annat än att en stark ”sångare vill-göra-mer-än-sjunga”-trend just nu sköljer över landet. Och kanske också att denna ”wannabee”- explosion bidrar till att bilda norm för vad som faktiskt är scenkonst. Eller för att citera Teatertidningens redaktör Rikard Hoogland apropå Den stora schlagerfesten: ”Nog har vi väl varit med om att Riksteatern har tänjt på gränserna för vad som de kallar scenkonst. Men i sommar slår de alla rekord/…/ Är det en rimlig användning av statsmedel? Är det så man tolkar sin målsättning: ”Var du än bor i landet ska du kunna se levande, kvalitativ scenkonst på ett lättillgängligt sätt”.
Inom parentes kan nämnas att trenden också går det motsatta hållet. Senaste exemplet är förstås Thorsten Flincks krogshow Drill och disciplin där Thorsten rockar fett för att bli accepterad av musikbranschen.
Recension i Aftonbladet
Loading ...
