”Nuförtiden tycker jag det är naturligare för mig att vara skådespelare. Det är lättare för mig, det andra tar för mycket på kroppen och anden”.
Orden är Monica Zetterlunds, sagt i början på sjuttiotalet. Det som tog på kroppen var sjungandet. Efter en andraplats i den tidens Idoltävling på Nalen i Stockholm kom genombrottet och en kometkarriär. Från restaurang Klaran i Hagfors – där Monica Z var född – via Köpenhamn, London, Paris, Rio till jazzens Mecka: Chicago och New York. Fast vid trettio kändes det alltså i kroppen. Det blev mer agerande på teaterscener hemmavid än jazzklubbar ute i världen.
I biografin Enkel vacker öm (Leopard förlag) skriver journalisten Klas Gustafson att som skådespelerska gjorde Monica Zetterlund ofta klassnära roller: Krog-Jenny i Tolvskillingsoperan på Stockholms stadsteater, pigan Malin i Svt:s serie Söderkåkar, skökan Ulrika i Jan Troells Utvandrarna… Men framför allt sågs hon i Hasse och Tages revyer, från Gröna hund till Svea Hund mellan 1962 till 1976. Själv konstaterade hon att ”skådespeleriet har jag nog aldrig tagit riktigt på allvar”. Vilket ska ses som falsk blygsamhet och tas med en nypa salt.
Biografin däremot är ingen nypa salt utan en tung tegelsten i stort format och mycket bilder. Många och långa biografier att lägga synligt på vardagsrumsbordet går det tio på dussinet, och tillfredställer oftare förlagsindustrins produktionsbehov än läsarens kvalitetsbehov. Men inte Enkel vacker öm. Enkelt skriven om ett inte alltid vackert backstage bakom glittret och glamouren. Med tonvikten på sextiotalet – ”Hon kom bra överens med sextiotalet, det var hennes tid” – och skriven med stor ömhet för den biograferade.
Bergmans Mata Hari
Karin Lannby insåg så småningom att hennes passion för skådespeleriet var större än kompetensen. För de flesta är hon ett okänt scennamn. Journalisten Anders Thunberg försöker väcka liv i det, men det blir soppa kokad på en spik. Omslaget lanserar boken som Karin Lannby – Ingmar Bergmans Mata Hari (Natur & Kultur) – Mata Hari var danserska och påstådd spion som arkebuserades 1917, och som Greta Garbo gestaltade i filmen Mata Hari från 1931. Baksidestexten försäkrar att Bergman och Lannby ”älskade, grälade och slogs”, och att hon var den som ”förlöste skaparkraften och öppnade portarna till hans sexualitet”.
Men innanför bokpärmarna blir det föga av det utlovade, eller ens något nytt. Av drygt 400 sidor ägnas några tiotal åt den stormiga våren 1942 när Bergman och Lannby bor ihop på Tavastgatan i Stockholm. De övriga sidorna är en detaljerad och tråkig redovisning av Lannbys arbete för Säkerhetspolisens Stab, för vilken ”den bortskämda borgarflickan från Ålsten som blev vänsterradikal” jobbar och informerar om personer och förehavanden i andra världskrigets skugga. En föregångare till Jan Guillou alltså.
Lorca med obruten lyskraft
Innan Karin Lannby träffar Bergman vistas hon en längre tid i inbördeskrigets Spanien. Ett av Francofascisternas första offer är dramatikern och poeten Federico García Lorca. Lannby ser Blodsbröllop redan 1933 och börjar översätta. I brev till dramatikerns efterlevande försöker hon få de svenska rättigheterna men misslyckas. Istället blir det poeten Hjalmar Gullberg som översätter Lorcas pjäs för scenen på 40-talet. Nu har Blodsbröllop tillsammans med Yerma och Bernardas hus – Kvinnodramerna (Bokförlaget Tranan) – nyöversatts av Jens Nordenhök (som bland annat översatt Don Quijote). ”Den sinnliga kärlekens kamp mot inkrökthet, livsfientlighet och intolerans – Gud, vilket tema för teatern!” skriver Nordenhök i sitt förord. Man blir förvånad när man läser, av Lorcas poesi och bildvärld.
Lyssna till vad Månen i Blodsbröllop har att säga i sin roll som handlingskommenterande grekisk kör:
Jag vill inte ha mörker
mina strålar måste nå överallt.
Ett hav av ljus
över svarta stammar.
I natt ska mina kinder
färgas röda av blod
röda som säven
som susar vid bäcken.
Pintersk poesi och politik
Lorca fick inget Nobelpris i litteratur – men om det kunde ges postumt hade han varit en kandidat. Harold Pinter däremot var dramatiker och fick Nobelpriset 2005. Prismotiveringen löd: ”som i sina dramer frilägger avgrunden under vardagspratet och bryter sig in i förtryckets slutna rum”. Pinter skrev också essäer, poesi och politiska pamfletter, och hade den ovanliga förmågan att växelbruka och korsbefrukta konst och politik. Ett exempel på det är hans Nobelföreläsning som han agerade från en tv-studio i London – Pinter var för sjuk för att komma till Stockholm.
I rullstol och med värmande pläd över benen levererade Pinter sitt anatema över USA. Föreläsningen finns tryckt i boken Frihetens språk – Poesi och politik 1987-2007 (Karneval förlag) – men går också att ladda ned från <A href="http://www.svenskaakademien.se/web/Harold_Pinter.aspx" orgurl='http://www.svenskaakademien.se/web/Harold_Pinter.aspx
’>Svenska Akademiens hemsida. I en artikel i boken hyllar Pinter dramatikerkollegan Arthur Miller och berättar när de två reser till Turkiet som representanter för internationella Pen-klubben för att undersöka uppgifter om tortyr och avrättningar av turkiska författare. Miller och Pinter blir inbjudna till middag på amerikanska ambassaden. Efter gräl vid middagsbordet kommer det till en kraftmätning mellan Pinter och den amerikanske ambassadören.
Pinter är snabb och kompromisslös i repliken. Vill man efter pintersk poesi och politik ha mer dramatik så finns hans pjäser i två volymer som bokförlaget Ersatz gav ut i samband med att han fick Nobelpriset.
Loading ...
