Kung Herodes ber sin styvdotter Salome att dansa för honom. Som betalning kräver hon Johannes Döparens huvud på ett fat. Oscar Wilde bearbetade 1891 denna bibliska berättelse till en pjäs med erotiska undertoner. Pjäsen inspirerade i sin tur Richard Strauss till en opera. Kombinationen av religion och sex chockade samtiden och operan förbjöds på många håll.
På Göteborgsoperan pågår en dyster födelsedagsfest. Tiden är ett obestämt nu, med en trist kostymering som är alltför vanlig inom dagens opera; smoking för herrarna och sexiga underkläder för damerna. Instängda bakom grå betongmurar ägnar sig gästerna åt slagsmål och sexuella övergrepp. En ung man blir skjuten, hans döda kropp våldtas flera gånger och rullas slutligen in i mattan medan festen fortsätter runtomkring. Salome styckas rituellt och äts upp. Kung Herodes själv sätter ständigt nya knarksprutor i armen.
Johannes Döparen har tovigt hår och en gulnande t-tröja. Han sitter med en påse på huvudet mitt på scenen och skriker okvädningsord. Uppenbarligen har han någon sorts hang-up på drottningen Herodias och kräver att hon och alla andra som har haft sex med mer än en person borde bli stenade. Detta ”charmtroll” faller Salome pladask för. Varför? Kanske för att hon också hatar sin mor drottningen? Eller kanske för att hon inte kan motstå hans ovanligt vita hy, som hon sjunger om? Svårt att veta. Regin ger i alla fall inga ledtrådar.
Strauss musik kan förföra en publik till total dekadens och göra det mesta känslomässigt begripligt – en man som köper danser av sin styvdotter, en kärleksscen med ett avhugget huvud. Regissören Peter Konwitschny gör tvärtom; han skräms istället för att locka. Resultatet blir att man inte bryr sig. Det grova överspelet leder också till att nyanserna i musiken kvaddas.
Annalena Persson gör den krävande rollen som Salome. Hennes röst växer fint från silverklang till tjock sammet, men ibland blir vibratot lite väl stort, topparna hörs tydligare än själva tonen. Mats Persson är kraftfull i Johannes döparens roll. Göteborgsoperans orkester under ledning av Patrik Ringborg spelar känsligt och smäktande, men det hjälper inte när sångarna inte hinner fokusera på de musikaliska detaljerna. Inte alla håller heller måttet vokalt.
Samtidigt finns här några fullkomligt geniala bitar. När Konwitschny vågar sakta ner på tempot visar han sig ha en helt magisk fantasi. I den berömda ”sju slöjornas dans” hypnotiserar Salome alla festdeltagarna till en bisarr discodans och ritar stora dörrar med krita på väggarna för att försöka ta sig ut. Det är något av det bästa jag har sett på en operascen.
Också i finalen hittar Konwitschny på en lysande twist. Salome sjunger vanligtvis en orgiastisk kärlekssång till Johannes avhuggna huvud. Här får istället Johannes själv vara med, och det är fantastiskt att se hans hatiska och självupptagna attityd förändras till något som liknar kärlek. Mats Persson som nyförälskad profet är en underbar syn och Strauss musik lyfter äntligen som en paradisfågel mot skyn.
Loading ...
