Röda sjalar delas ut till ensemblen i upptakten av Antigone på Nya studion i Göteborg. De är av den hopsydda, nu moderna sorten och skådespelarna trär dem över ena axeln. Jag kommer att tänka på gympatimmarna i skolan när klassen delades in i lag med band i olika färger. Skillnaden är att här spelar alla i samma lag. På tjejernas sida.
Uppsättningen är ett samarbete mellan Göteborgs stadsteater och Parapanda Theatre Lab i Tanzania. En regissör från vardera teater, Ronnie Hallgren och Mgunga Mwa Mnyenyelwa, och en blandad ensemble som spelar på svenska eller swahili. Två scenspråk att sammansmälta i ett.
Det går sådär, resultatet blir främst en uppvisning av ett givande och tagande. Respektfullt, både mot varandra och mot Sofokles. Huvudrollerna vandrar mellan skådespelarna och språken som en stafett, men med kragar istället för pinnar som markering av vem som har sträckan.
Johan Karlberg inleder med att dra förhistorien till Antigone. Det kan behövas, de antika klassikerna har idag ingen självskriven förförståelse, men det blir ändå svårt att hänga med. Replikerna som textas på båda språken mot Zofi Nilssons vackert skrynklade pappersfond borde ha fått ett läsvänligare typsnitt.
Att uppmärksamheten splittras är ofrånkomligt, även om regin som en följd av det delade språket reducerar rörelserna på scenen. Ensemblen ställs i snygga grupper, ofta med en svagt gungande rytm, eller samlas på den klätterklippa som utgörs av ett jättelikt, vitt kvinnoansikte mitt på scenen. Intill grälar Antigone och Kreon om lydnad och trots.
Kören blommar ibland ut med musikens hjälp. Slagverk och Shabo Makotas elgitarr sätter texten i gungning, det distanserade spelet blir ett mer direkt berättande. På samma sätt skapar Daud Josephs uppdykande som siaren Teiresias en välbehövlig variation.
Uppsättningens övergripande värdighet blir annars rätt statisk, hur vackert ljuset än vandrar över sanden. I de bästa stunderna djupnar Antigones förtvivlan hos Nina Zanjani och Eva Nyambe, som delar på rollen. Kvalen tar gestalt. För Kreons del väger Fredrik Evers kvidande ånger lätt mot den makthunger som blixtrar när Frank Samantwa tar på solbrillorna.
Loading ...
