Att Teater Tribunalen alltid hållit den röda fanan högt är ingen nyhet. Så att de ger sig på Det kommunistiska manifestet kommer knappast som en överraskning. Och att de inte heller är spökrädda, nu när de låter det kommunistiska spöket bjuda upp plakatteaterspöket, är också uppenbart.
Regissören Richard Turpin låter i samarbete med Teater Galeasen en 14-mannaensemble, varav en musiker och en svensk skådespelare på knackig länk från Bolivia, framföra Karl Marx och Friedrich Engels text från 1848 i odramatiserad form.
Idén känns härligt galen och hade kunnat gå till historien denna politiska teaterhöst då kapitalet tycks ha krossat sig självt liksom hela USA:s ekonomi. Men funkar i praktiken bara … sådär.
Jag förstår att just Tribunalen kan ha lockats av tanken på att göra något slags biblia pauperum av denna kommunismens motsvarighet till bibeln (även om såväl upphovsmännen som denna ensemble betonar att det inte är någon bibel). Men med en rätt bullrig politisk text som förlaga är kanske en ännu bullrigare spelstil ackompanjerad av Dror Feilers emellanåt öronbedövande puka inte den bästa vägen att gå.
Alltså, teater får gärna vara bullrig för min del, och politisk teater bör nästan innehålla ett visst mått stök för att kännas riktigt gedigen. Men här har man ett enormt textsjok som ensemblen försöker överrösta när man kunde ha vunnit på att tona ner spelet och istället addera poesi till svadorna.
Jag hade önskat något mer gestaltande än textredovisande, fler illustrerande tillägg likt den träffsäkert inklippta Ekotsändningen om USA:s finanskris. Kanske snarare en tillämpning av manifestet än denna uppläsning. Kanske mer – teater?
Det finns dock en ansats till teatral inramning, med en underhållande första scen som parodierar hur skolan idag lär ut historia, men den ramen går inte hela vägen runt. Istället blir det gemensamt illustrativa greppet ensemblens kollektivt tillagade potatis- och purjolöksoppa. Som publiken får smaka i slutet.
Och det känns inte bara rent symboliskt som det bästa på hela kvällen. För efter dryga tre och en halv timmar av ”för mycket” får man då som åskådare välbehövd ny energi samtidigt som man får chans att prata med ensemblen och fråga – hur tänkte ni att vi skulle orka koncentrera oss?
LÄNK
Nummers notisspalt vecka 37 där Johan Staël von Holsteins begrepp rödvinskommunist nämns.
Loading ...
