Spökinvasion på teatern

Kanske är det ett sätt att hålla personalkostnaderna nere. Eller så är det Strindberg som går igen. Oavsett vad så är det många spöken på teaterscenerna i vår. Jag talar förstås om Mats Eks dödsmässa Spöksonaten på Dramaten med såväl mumier som en död konsul i persongalleriet. För att inte tala om hela pjäsens tema som balanserar vid dödens limbo.
 
Vidare med tåget till Göteborg hittar jag pedofilen Helge från Thomas Vinterbergs Festen som återuppstår i Begravelsen där han hemsöker sonen Christian, just när familjen trodde att den  kunde lämna allt fruktansvärt bakom sig.
 
Uppe i Stockholm och på Dramaten igen träffar jag Thomas Hanzons oroade familjefar Oscar Ekdahl i Fanny och Alexander som ju dör ganska tidigt i berättelsen för att sedan återuppstå som vemodigt teaterspöke, också han i oklanderlig vit kostym och i samspråk med sin mamma Helena (Marie Göranzon).
 
Några trappor upp på samma teater härjar Fem dansbandsmusiker som kunde ha dött i en trafikolycka och nu riskerar att flyga i luften, men den enda som egentligen är död är grävlingen som representerar alla sina grävlingskompisar som har mist livet under tyngden av bandets turnébuss som har dragit runt på vägarna i 35 år.
 
Därutöver har Olof Palme vandrat runt i såväl Helsingborgs stadsteater uppsättning Politik som Stockholms stadsteaters Olof Palme – en pjäs från Sverige.
 
För den som inte har fått nog av scenspöken kan jag också tipsa om Georges Feydeaus fars Spökhotellet som har premiär på Stockholms stadsteater 11 april.
 
Spöken på scenen. I en tid när kulturen tvingas göra upp med sitt förflutna och tänka nytt och framåt. Och ja, kanske också ett potentiellt sätt att hålla personalkostnaderna nere. I den mån vi talar om verkliga, kostnadseffektiva spöklöner. Kvar i framtiden finns kanske bara just – spöken på scenen. Och kanske en liten hårddisk som tickar i kulisserna där en gång teaterns administrativa enhet låg.