I höst befinner de sig alla på moment:teater i Gubbängen utanför Stockholm. Till Damaskus med spöktåget heter teatersensationen som har premiär lördag 30 oktober, en uppsättning som engagerar inte mindre än fyra av familjemedlemmarna. Samtidigt är Pontus fru Anna konstnärlig ledare för moment:konst i samma hus.
Möt familjen som aldrig mer vill äta julmiddag tillsammans, men som gärna umgås på scenen i form av bland annat en varulv.
Skräcktema förenar
”I rollerna: Pontus Stenshäll, Lotta Östlin Stenshäll, Therese Stenshäll & Joakim Stenshäll”, står det i programmet för Till Damaskus med spöktåget.
Nej, familjen Stenshäll behöver knappast vara med i någon tårdrypande dokusåpa som Saknad på TV. De verkar ha hittat varandra ändå. På teatern. För i moments version av Strindbergs klassiska Till Damaskus är det verkligen Stenshällarnas afton. Miljön: ett spökhus. För här ligger fokus på pjäsens skräcktema.
Familjen Stenshäll är vårt givna val som ”Cover Family” för oktobernumret, men innan du tar del av intervjun rekommenderar vi att du läser följande familjelexikon: Joakim (f. -62, dramaturg och dramatiker) är gift med Lotta (f. -66, skådespelerska och regissör) och tillsammans har de dottern Hilda (7 år). Pontus (f. -66, skådespelare och regissör) och Anna (konstnär och scenograf) är nygifta och har sonen Hannes (1 1/2 år). Therese (f.- 71, skådespelerska) är lillasyster till Joakim och Pontus.
Hur föddes egentligen idén om att ni, Joakim, Pontus, Therese och Lotta, skulle vara med i samma pjäs alla fyra?
PONTUS: – Det var Andreas Boonstra (regissör för Till Damaskus med spöktåget, reds anm) och jag som satt och funderade på att sätta upp Till Damaskus. Men vi kunde inte komma på någon bra rollbesättning. Så kom tanken in på att vi skulle ha just en ensemble där alla ser likadana ut – och heter likadant.
LOTTA: – Det klaustrofobiska och det att man aldrig kommer bort från sig själv förstärks av att vi alla påminner om varandra och dessutom heter samma sak. Lite som om vi vore olika delar av samma människa.
Ja, för givetvis finns det en poäng med att just ni är med tillsammans?
LOTTA: – Ja , till exempel så är det många repliker i pjäsen där man säger sådant som: ”Är vi lika?” ”Jag vi är verkligen lika?”. Har man ärr i ansiktet är det alltid någon nära anhörig som varit framme.
THERESE: – Och där finns en läkare och hans syster som man också kan tolka som systern och brorsan.
LOTTA: – Och Jocke och jag är gifta i pjäsen – eller varulven som han är då. Och så kommer svågern och raggar upp mig!
Det låter onekligen helt galet! Kan ni hålla er för skratt när ni repeterar?
ALLA: – Nej, vi skrattar oerhört mycket. Det som blir komiskt är just när det som är privat blir pjäsen.
Det här kan ju omöjligt ha gjorts tidigare?
JOAKIM: – Nej, inte med oss i varje fall! Men det kanske kan bli ett koncept? Sedan sätter vi upp Richard III med bara Stenshällar och så vidare!
Och varför blev det just Till Damaskus?
PONTUS: – Strindberg är en sådan svensk, helig ko, men vi kommer alla från teatertraditioner som inte har den respekten. Det är bara väldigt kul att göra annorlunda saker av texten.
JOAKIM: – Det är ju inte riktigt vad man kan kalla Strindbergs skådespeleri som vi håller på med nu.
Strindberg mer som ett alibi för era egna morbida lustar med pjäsen?
PONTUS: – Ja, det kan man säga!
Blir det kvar något av originalmanuset också?
PONTUS: – Oh, ja, vi sätter bara in honom i ett annat sammanhang. Men självklart följer vi texten på fullaste allvar. Mer än andra, skulle jag vilja säga, för det är så lätt att det blir just tolkningen av Strindberg som fastnar i en kliché.
Strindberg brukar ju gilla att spöka när någon av hans föreställningar iscensätts. Har det hänt något under repetitionerna av Till Damaskus med spöktåget?
JOAKIM: – Nej, men jag minns när vi repade Spöksonaten för tio år sedan. Då började Stockholms alla kyrkklockor ljuda på rätt ställe i pjäsen och samtidigt ramlade vår lilla Strindbergsbyst i golvet och halshöggs. Så vi var oense om han var förbannad eller nöjd.
Men hur är det egentligen att spela gentemot varandra som syskon/släkt?
THERESE: – Jag tycker att det är skönare när man känner alla från början, så slipper man de där tre första veckorna när man sitter och inte vågar säga något till varandra.
PONTUS: – Det handlar ju inte bara om dessa tre veckor. Vi behöver inte heller spela för varandra, låtsas att vi är någonting som vi inte är.
Men kommer ni någonsin att äta julmiddag ihop igen efter den här uppsättningen?
ALLA STENSHÄLLAR I KÖR: – Nej!!!!
Och syskonen Joakim, Pontus och Therese: vad gjorde era föräldrar som fick er alla att bli så olyckliga att ni ville bearbeta era liv genom teater?
JOAKIM: – En misslyckad socialisation, skulle jag vilja säga! För inga av våra föräldrar har jobbat med någonting konstnärligt, så man skulle kunna säga att vi är en avart!
Och vad gör era föräldrar?
JOAKIM: – Mamma var kontorist på lönekontor, nu är hon pensionerad. Och pappa var underbefäl i kustartilleriet.
Men har ni verkligen inget konstnärspåbrå bakåt i tiden med tanke på denna goda utdelning på 2000-talet?
PONTUS: – Jo, farfar åkte runt på marknader och spelade munspel, en slags entertainer.
THERESE: – Och mormor hade världens häftigaste Zarah Leander-röst och gick jämt på operetter på den tiden hon bodde i Göteborg.
Och vad tycker era föräldrar idag om att alla tre syskon – och även ingifta – jobbar med teater?
THERESE: – De är jättestolta, men säger att ”bara ni inte börjar bråka nu när ni ska jobba ihop”! Men dom kommer alltid och kollar på det vi gör.
PONTUS: – Det mer speciella är att vi jobbar med teater alla tre och kommer från Karlskrona!
Det måste vara en procentuell sensation!
PONTUS: – Ja, precis!
Umgås ni mycket privat, alla ”teaterhällar”?
LOTTA: – Inte så ofta, men vi har alltid väldigt kul när vi ses, men eftersom vi alla jobbar väldigt mycket och några dessutom har barn i ganska liten ålder, så måste man planera det i tusen år.
Men när ni nu lyckas samlas allihop. Vad gör ni då?
LOTTA: – Ja, då äter vi mat!
Hur var annars syskonsämjan som barn?
THERESE: – Pontus försökte dränka mig i badkaret ganska många gånger.
JOAKIM: – Själv har jag ganska många minnen från det att jag var så där tre eller fyra år gammal. Som att jag och pappa var uppe på BB när Pontus föddes och vi fick se honom genom en glasruta. Och sedan minns jag ingenting – på flera år!
PONTUS: – Och så satte du alltid upp såna där grejer framför mig för att du mådde så illa när jag åt!
JOAKIM: – Ja, jag byggde murar av mjölkkartonger på matbordet. Och så satt jag där bakom för att jag tyckte det var så äckligt att se Pontus äta. Och när Therese föddes hade jag köpt Tintins Den svarta ön som jag förbättrade genom att rita blod på alla Tintinfigurerna!
Nu ser jag att vi kommer in på någonting intressant ur ett dramatiskt perspektiv: kränkningar och förtryck av varandra. Det verkar ju livsfarligt att låta er spela i en och samma pjäs!
JOAKIM: – Ja, jag är inne på att spela röven av alla nu!
Hur släktsämjan ser ut på scenen kan publiken alltså ta del av från och med den 30 oktober på moment:teater i Gubbängen utanför Stockholm. Till Damaskus med Spöktåget heter föreställningen som förmodligen kommer att gå till teaterhistorien som uppsättningen med världshistoriens största procenttal spöklika Stenshällar.
Loading ...
