Till det yttre påminner The Woman in Black mindre om François Truffauts gåtfulla film Bruden bar svart från 1968, desto mer om Ingmar Bergmans dito Persona (1966). En studie i avskalning och illusionsestetik. Först kameran som går på inför öppen ridå, i pjäsen trevande repetitioner med anvisningar från regissören. Ett drama i dramat, med en skådespelare och en amatör som vill lära sig. Fort blir de osams om insatserna men efter hand tar dramat fart genom en slags sammanblandning av roller. Dimman drar in. En av dem tvingas ut på landet för att sona det förflutna kring ett isolerat hus, för att där i ödsligheten hemsökas av en kvinna bakom jalusier, utan att sedan veta om händelserna ägt rum eller inte.
Ändå ska man inte dra för stora växlar på Persona-kopplingen. The woman in black är – när allt kommer omkring – en spökhistoria i edvardianska förtecken som drar mer åt den klassiska skräckfilmen. Och som så ofta där är det inte heller här innehållet eller djupet på historien som fängslar, utan hur historien berättas. Susan Hills roman, som bildar förlaga, filmatiserades förresten redan 2012, då med Daniel Radcliffe från Harry Potter i huvudrollen, ung änkling och jurist som får i uppdrag att reda ut ett dödsbo på den engelska landsbygden men med start från begravningen kommer mörkare hemligheter på spåren.
Givet genren är den förefintliga rekvisitan knapp. Ett par stolar, en kista i rotting, en tom gungstol, en osynlig hund vid namn Spider, en barnkammare med välkända föremål – och så en spökande kvinna i svart. Påhittigheten hos pjäsens två skådespelare – David Withworth och Gary Whitaker (tillika regissör) – är desto större. Och inte minst de varierat lustiga och spöklika effekter som kommer av ljus och ljud.
Med utgångspunkt i dramats framväxt – alla dessa tårar, all tid – skapas en analogi till verklighetens trauman; insatsen som krävs för att ge det förflutna välbehövligt utlopp och viss klarhet. Pjäsen ekar stundtals av West Ends privatrepertoar och väl billiga publikeffekter. Över tidens flodvatten förs den i land genom aktörernas lekfulla förevisning i teaterns möjligheter – som en slags stilövning och lektion för kommande teaterstudenter. Det är alltså knappast denna förmåga som hindrar åskådaren från att helt leva sig in i skeendet.
Loading ...
