Fördjupning [2000-12-05]

Sponsrad teater 2: … där man gör som man vill

Vissa kräver miljoner i budget och massor av assistenter för att kunna skapa en teaterföreställning. Andra börjar på noll och lyckas med ett fast grepp om telefonluren skaka fram pengar till en multimedieföreställning med 20 skådespelare på scen. Killarna bakom gruppen Stockholms blodbad har skapat Landet där man gör som man vill, ett jätteprojekt, helt drivet av engagemang.

   – Har du sovit någonting?
   Det är Micke Lindgren, projektledare för föreställningen Landet där man gör som man vill som ställer frågan till kollegan Erik Wernquist. Erik skakar på huvudet, men ler samtidigt. Trött men glad, det är bara tre dagar kvar till premiär.


I den enorma teaterlokalen, en gammal fabrikshall där det en gång tillverkades turbiner, snickras det på en väldig scen, uppbyggd i flera våningar. Det är mycket, mycket arbete. 
   Resultatet ska bli en multimedial föreställning baserad på en serieroman, V for Vendetta av Alan Moore.


Det är en berättelse om ett fascistiskt framtidssamhälle där hämnaren, V, är den enda som kämpar emot och dessutom den enda som bevarar all den kultur som fascisterna bannlyst.
   En romantisk äventyrssaga, men enligt Micke Lindgren är det också en filosofisk berättelse som väcker frågor om frihet. 
   – För V, som är anarkist, är ordning och reda i ett samhälle inte värt någonting utan frihet, men samtidigt tycker han att alla ska vara som han och vad är det för sorts frihet? Fascistledaren, å andra sidan, anser att ett samhälle måste bygga på ordning och struktur, frihet skapar bara misär för folket, berättar han.


Kulturrådet ville inte vara med
Det är ett enormt projekt som Micke Lindgren och Erik Wernquist har dragit igång. Inte bara för att de själva skrivit manus – de har också skapat en föreställning som inbegriper en entimmesfilm, delvis inspelad i London, de har valt att spela i en jättestor lokal som från början bara var ett tomt skal och dessutom själva raggat ihop alla pengar och all utrustning som krävs.
   Kulturrådet ville inte vara med och finansiera projektet eftersom det inte är professionella kulturarbetare som står bakom det, så allt som allt har de fått 150 000 i bidrag till ett projekt som egentligen kostar miljoner att genomföra.


Lösningen har dels varit att få människor att gratis ställa upp med sin arbetskraft, vilket har gått väldigt bra. 20 skådespelare är med i föreställningen och alla jobbar gratis.
   Dels har det handlat om att skaffa sponsorer och det har varit Mickes uppgift.


Med en telefonlur som enda redskap
Dagarna i ända har han suttit med telefonluren i handen och försökt övertyga olika företag om projektets förträfflighet. Och han verkar vara bra på det, läktaren är delvis sponsrad, all videoteknik är helt sponsrad, scenen har de fått gratis och så vidare.
   Men även om Micke Lindgren inser att han nog skulle ha en lysande framtid som teaterproducent vill han helst slippa ragga pengar i framtiden: 
   – Jag kan kräkas på mig själv när jag har suttit en hel dag och sålt in projektet. Man slickar så mycket röv, och alla formuleringar blir till klichéer efter att man har sagt dem för många gånger. Fast jag egentligen tror på det jag säger känns som om jag ljuger, säger han.


Men några moraliska betänkligheter har han inte inför sponsring. Han är tacksam att så många företag ställde upp för utan dem hade det inte gått. 
   – Så länge de inte lägger sig i innehållet tycker jag inte att det finns några problem med sponsorer. Och egentligen har ju faktiskt inte företagen så mycket att vinna på att hjälpa oss, det handlar mer om deras goda vilja, att de tycker att det är en bra grej, säger han.


Var nära att ge upp
När jag träffar Micke Lindgren är det bara några dagar kvar till premiären och de sista problemen börjar lösa sig. Akustiken som tidigare varit förfärlig är betydligt bättre, några tygskynken på väggarna har dämpat det värsta ekot.
   Och scenen har byggts upp ännu ett snäpp för att alla i publiken ska kunna se vad som händer på det lägsta våningsplanet. Men det har varit tufft. Förra veckan var han helt knäckt, berättar han, och var nära att ge upp. 
   – Egentligen är inte arbetet hårdare än vad jag trodde, jag visste att det skulle bli väldigt jobbigt att få ihop det, men jag var svagare än vad jag trodde. Jag trodde att jag skulle orka mer.


Han ser ut över det röriga bygge som långsamt håller på att förvandlas till en teaterscen. Trots allt så blir det någonting och han jobbar mycket hellre livet av sig för inga pengar alls än deltar i den glassiga och ytliga finans- eller medievärlden.
   Ett tag jobbade han på Strix Television men det fick honom att må illa över sig själv.
   – Det var bara en klubb för inbördes beundran.
    Så det blev nya ideella projekt. Parallellt med Stockholms blodbad har han varit engagerad i Chozan, en förening som verkar för att rädda utrotningshotade språk. Men teatern ligger honom varmt om hjärtat. Där han kan han kombinera sitt eget bekräftelsebehov med en vilja att säga någonting.


Det började med Djävulen
Stockholms blodbad bildades 1997 och spelade då Djävulen i katakomberna under Vita bergen. Deras strävan är att göra en ny sorts teater för en ny publik. 
   – Vi är inte professionella och vill inte heller konkurrera med den professionella teater som görs i Sverige. Den handlar ofta om att göra smal teater för en insatt publik, medan vi vill göra stor och svulstig underjordisk teater som kanske lockar andra människor, berättar Micke Lindgren.


Nu är det upp till bevis. Salongen har 300 platser och även om premiären är fullbokad vet ingen hur det kommer att gå sedan. Landet där man gör som man vill ska spelas till och med februari så det blir många föreställningar att fylla. Och Micke Lindgrens närmsta framtid hänger en hel del på hur det här går. 
   – Går det åt helvete måste jag ägna det närmaste året till att sanera min ekonomi. Men går det bra är det väl bara att hugga i med något nytt, säger han med ett leende. 

Jenny Aschenbrenner

Share/Bookmark
Tyck till!

Så här tycker Nummers läsare