Tänk dig ett tomtebloss. Ganska grått och trist i sig självt. Men tillför man eld förvandlas den plötsligt till ett sprakande och härligt minifyrverkeri. Det är precis vad som händer när den något tillbakadragne Thomas ”Orup” Eriksson slås samman med scenlejoninnan Lena Philipsson i en gnistrande kemisk reaktion. Och så perfekt dom sprakar ihop.
Showen är väldigt snygg, otroligt sexig och bygger på singlar som blev hits i ett väl avsmakat hopkok med humor. Dessutom ligger det något smått religiöst över det hela. I ett par nummer dansar nunnor med kåpor så korta att man nästan ser upp i deras allra heligaste.
Sen ger Lena smakprov på sin gudabenådade röst. Hon har inte en lika stor musikalisk skatt att gräva ur som Orup, men det väger hon upp genom att bjuda ohämmat på sin sprudlande personlighet. Hon trixar, spexar och far runt utan att tappa fokus på det hon verkligen gör bäst – att underhålla.
När Orup, denna enorma hitmaskin blir förvånad över att publiken fyller i texten på en av låtarna blir det hela, om möjligt ännu charmigare. Han kommer helt av sig i ett spontant och supergenerat skratt och verkar ärligt okunnig om sin egen storhet. Tyvärr är det en engångsföreteelse eller så har jag helt fel. Hur som haver har han kommit en bra bit från sin scenskräck och improviserar tryggt, snudd på säkert.
”Nu ställer sig håren upp”, säger Orup till en av de akustiska låtar dom framför tillsammans i andra akten. Hur visste han det? Jag fick gåshud flera gånger. Av ren glädje. Det som möjligen drar ner tempot och betyget för showen är karaoke-delen där hela publiken förväntas ta i för full hals. Jag har inte betalat för att höra mig själv sjunga – och ändå skäms jag lite när jag inte sjunger med.
Loading ...
