Jag var skeptisk. Hur gör man en intressant föreställning av en smashad finansbubbla? Men jag är överbevisad och knockad. Örebro länsteater har satt upp brittiska dramatikern Lucy Prebbles Enron med bravur.
I Dritëro Kasapis regi, och med en vältrimmad ensemble, blir det en totalföreställning med sprakande inslag av dans, rörelse och videokonst. Med återkommande variationer av sång, som i ett grekiskt drama. Och med en subtext där det dolt ytliga speglas mot en glassig visualiserad yta. Genialt.
De mer dialogspäckade partierna följs av tempohöjande scener baserade på rytm, musik och experimentell ljussättning. I en sekvens blir hela scenen en flimrande dataskärm.
Pjäsen Enron, baserad på den verkliga ekonomiska skandal kring energibolaget Enron i Texas som avslöjades 2001, är berättelsen om hur den innovative Jeffrey Skilling, här excellent gestaltad av Jonas Kruse, lyckas domptera den erfarne oljemagnaten Kenneth Lay. Farbroderligt och jovialiskt spelad – i positiv bemärkelse – av Bengt C.W. Carlsson.
Den handlar också om hur Skilling implementerade en osannolik bokföring, konceptet ”mark to market”. Och hur han fick med den smarte ekonomen Andrew Fastow på tåget, en judasgestalt som Hans-Christian Thulin ger en nervig, spattig look fylld med känsliga, knyckiga tics.
Det finns även en psykologisk hook: Skilling har en affär med en av Enrons toppanställda, Claudia Roe (en fiktiv karaktär sammanslagen av flera verkliga förlagor). En affär som hon punkterar genom att torka sitt sköte och kasta näsduken rakt i ansiktet på honom. Händelsen ges ett kraftfullt, nästan generande uttryck av en, föreställningen igenom, storspelande Isabelle Moreau.
Scenbilden är mörk, med en stor monumental trappkonstruktion som utnyttjas till podier, statusförskjutningar, kampen om toppkontoret och annat. Beprövat och välkänt. Men det funkar.
Kulisserna påminner om jättelika, knappt genomskinliga japanska skjutdörrar. Dessa ger skugga, djup och blir utmärkt bakgrund till videoprojektionerna.
Ljussättningen är vass. Knivskarpa skuggor dissekerar nästan Jonas Kruse då hans händer mot slutet far som rovfågelsvingar över hjässan. Om det är något jag skulle vända mig mot, är det Skillings Golgataklättring, men det är också det enda.
Med ett tätt och välkonstruerat manus som bas och med regi och scenografi som tänjer och vänder, blir det bara så vackert. Och när allt knyts samman med en välbekant Leonard Cohen-låt framförd på ett mycket sensationellt sätt, får jag greppa armstöden för att inte ställa mig upp och skrika ”bravo” rakt ut.
FAKTA
Läs om den verkliga Enronskandalen på Wikipedia
Loading ...
