Äntligen faller pusselbitarna på plats. Den produktive Jörgen Dahlqvists många hörspel och iscensättningar av text på senaste tid är alla undersökningar av mannen ställd inför manlighetens krav. I Bergmanvariationer är det förstås ”dämon”-regissören själv som blir skärskådad, genom att repliker från hans filmmanus fragmenteras och upprepas i en monotont rytmisk loop. De lösryckta och korsklippta replikerna uttalas av skådespelare vända mot varandra, som om de agerade i en naturalistisk gestaltning.
Men Bergmanvariationer är ingen pjäs, den bara imiterar en. Resultatet av dekonstruktionen blir en demaskering av berättelserna. Fragmenten blir ett slags språklig psykoanalys, som formar en bild av den store autörens förhållande till kvinnor. Utan en överordnad patriarkal ideologi är mannen i sig svag, tom och meningslös, underkastad sina basala drifter och en patetisk närhetslängtan. När Gud Fader, det manliga överjaget, övergivit honom står mellan den maktberövade mannen och hans dödsskräck endast ett ständigt upprepat erotiskt närmande till kvinnor. Ett närmande som i sin auktoritära förlängning innebär våldtäkt: ”nu vill jag att vi ska älska med varandra!”
Rollerna kallas Max, Bibi, Liv, Erland och Harriet, och namnen understryks med kostymer, peruker och kanske någon liten imitation. Här finns förvånansvärt många komiska grepp. Förutom att Bergmanreplikerna låter parodiskt komiska i sig när de dras genom Dahlqvists repetitiva maskineri.
Andra akten driver friskt med högtravande shakespeariana på Dramatenmanér. Men föreställningens behållning är, förutom Linda Ritzéns lätta men omutliga regi, en fantastisk scendisciplin och exakt närvaro hos skådespelarna, den bild av manlighet som framträder. Föreställningens sista ord är ”otröstligt”.
Loading ...
