Att förlägga skildringen av ett julfirande till köksregionerna, istället för vardagsrummet, är ett snilledrag av Alan Ayckbourn. Det skapar en väldigt tacksam teatersituation. I köket kan man släppa lite på sin sociala fernissa. Och där får man ta del av saftiga avslöjanden.
Ayckbourn skriver repliker där det osagda är lika viktigt som det sagda. I programbladet liknas han vid en ”Pinter für alle”. Hans kombination av komedi och tragedi är lockande – ingen humor utan svärta. Här är situationerna dragna till sin spets, ibland nära det absurdas gräns. Det svänger om dialogen, med sina språkliga missförstånd och fyndiga oneliners, som: ”Vad jag saknar i moral tar jag igen i etik.”
I scenfonden syns en projektion av ett par snurrande lyftkranar. Efter hand växer ett köpcentrum fram. Den shoppinggalleria som entreprenören Sidney Hopcroft till slut lyckas få till. Vi får följa tre par, vars äktenskap utsätts för diverse påfrestningar, under tre jular i rad, där den sista av dem utspelas ett år framåt i tiden.
Niki Gunke Stangertz stresstrippande och nippriga Jane städar maniskt, Marika Strands vasstungade och labila Eva försöker på olika sätt att ta livet av sig och Gunnel Samuelssons småsippa Marion klunkar i sig för många glas gin. Medan männen – uppkomlingen Sidney (Tobias Almborg), notoriskt vänsterprasslande Geoffrey (Sven Angleflod) och Ronald (Gustaf Appelberg) som inte förstår sig på kvinnor – nätverkar och funderar på hur de kan dra vinning av varandra och av sina kontakter.
Det handlar om att äta eller ätas. Här framställs en männens och en kvinnornas värld med strikta könsroller. Som i inledningsscenen där Jane hetsstädar minuterna innan gästerna kommer, medan Sidney slår sig ner vid köksbordet och deklarerar att han har planerat lekar för kvällen…
Regissören Stina Ancker har tagit fasta på att Ayckbourn ser pjäsen som en kritik mot ett samhälle som fokuserar på snabba klipp och sätter materiella värden framför empati. Det känns ju högaktuellt. Och den samhällskritiska udden finns i hennes tolkning, dock utan att bli sylvass.
Några inslag av slapstick känns förutsägbara men ensemblens samspel är överlag lättsamt och vältajmat. Alla skådespelare hittar sina karaktärer – men Almborgs tokroligt hästgarvande och inställsamme Sidney sticker ut. Det är underhållning, inte minst språklig, vissa stunder på hög nivå. Som rispar lite lagom.
Loading ...
