Shakespeares grekiska drama har placerats i en enkel, varmt färgad scenbild (Youlian Tabakov). Ett minimalistiskt fjärran land-tema återfinns i både den stiliserade kostymen och det lilla trähus mitt på scenen som fiffigt snurras runt, och föreställningen igenom förvandlas till än palats, än fängelse, än fåraherdens bostadsskjul.
En vacker och rolig bild att minnas är när hela ensemblen klämmer in sig där på Perditas (Johanna Lazcano Osterman) fest som pågår hela natten medan månen vandrar över fonden. Verkar det inte som om de festar på riktigt?
Annars fungerar det tragiska och hårda bäst. I den mer sammanhållna första akten kommer jag på mig själv mitt i en förvirring om att det är en Strindbergspjäs jag ser. Det kan bero på en överdosering av hans verk den senaste tiden, men snarare på hans erkända inspiration från Shakespeare – här finns favoritteman som svartsjuka och maktspel mellan könen. Och framför allt på Aksel Morisses August, förlåt, Leontes. Han spelar med spänd men slängig kropp på gränsen mellan misstänksamhet och galenskap, med svettiga lockar över en härjad blank panna. Och Linda Lönnerfeldts svalt fnittriga Hermione är hans oåtkomliga kvinnogåta.
Etienne Glaser vill diskutera saker som hämnd, förlåtelse och försoning. Men det verkar han vilja göra med både avskalat tragiskt drama och skrockande folkfestligt lustspel, och kanske även följa några andra infall. Andra akten blir närmast som en varieté med buskis i björndräkt, skräniga sketchtanter i päls och handväska, och fria händer för Alexander Salzberger att bygga ut en biroll till en helt egen show. Visst gör han det med fysisk genialitet, och visst längtade man efter att figurerna i Måsarna skrattar sig hesa, hans enmansföreställning från förra året, skulle få en kontext. Men här blir det för många olika shower i showen – både sagan och publiken tappar fokus.
Loading ...
