Med Rosmersholm gör Stefan Larsson, blivande teaterchef på Betty Nansen Teatret i Köpenhamn (läs Nummers artikel här), en intim närläsning av Henrik Ibsens omvittnat gåtfulla drama. I Rosmersholm möts politik och psykologi på ett kusligt sätt. Det är ett drama där en hädangången, som i så många av Ibsens dramer, spelar en betydande roll. Den döda Beate, hon som dränkt sig i forsen, finns fortfarande kvar som en gengångare på godset Rosmersholm och frågorna kring hennes död plågar de närvarande.
Av Målarsalens black box har scenografen och ljussättaren Jens Sethzman skapat ett sparsmakat rum, ett antytt Rosmersholm där det konservativa arvet vilar tungt och illustreras med bleka porträtt av Dramatens äldre skådespelarelit på träpanelen i fonden. Samma fondvägg faller hotande in över scenen vartefter sprickorna i gestalternas liv blir alltmer påtagliga. Lika envetet som sammanbitet reser de väggarna igen.
Johannes Rosmer söker frihet från det gamla och avsäger sig både sitt prästerskap och sin politiska hemvist efter hustrun Beates självmord. Jonas Malmsjö gör honom inledningsvis mild och fjär, avvaktande i sin hållning gentemot Beaters bror, vännen rektor Kroll, som håller kvar vid de gamla trossatserna och skyr socialistiska idéer. Jacob Ericksson är lika oförsonlig som oresonlig i sin intrigerande vänlighet.
Rebekka Vest delar Rosmers hus. Hon har vårdat Beate och blivit kvar på obestämd framtid. Livia Millhagen står för ett imponerande svalt porträtt av en bestämd ordningskvinna, som plockar med husets blomsterkvastar, tycks stark i själ och övertygelse men visar sig bära destruktiva krafter och sexuella trauman. Liksom en Hedda eller en Nora är hon fast i ett samhällsystem, en kvinna före sin tid. Med Rosmer lever hon i en jämlik och nära relation på Rosmersholm; de erotiska krafter som finns mellan dem hålls med framgång tillbaka och det föreslagna äktenskapet är en omöjlighet. Dramats tempo höjs vartefter det ur P O Enquists översättning av Ibsens text sipprar fram mer och mer av tidigare dolda undertexter – skuld, sorg, åtrå, längtan och en desperation som slutligen leder till undergången.
Stefan Larsson står för en lika stark som subtil uppsättning: han och hans ensemble rättar sig i dansen efter samma takt och tes. Jan Malmsjö som den burduse sanningssägaren Ulrik Bendel står för humor och viss värme, Jon Karlsson i brun manchesterkavaj för de starka vänsterkrafterna i Peter Mortengårds gestalt – en ung kämpe med glöd och ilska. Emma Broomé gör tjänsteflickan Helseth med underfundig espri. Beröringspunkterna med nuet är uppenbara i Stefan Larssons Rosmersholm. Hoppfullt är det inte!
Loading ...
