I Stream blir det dessutom en hel del spring på svenska. Framför skärmar med projektioner av strömmande vatten rusar dansarna i samma riktning; som vattenmolekyler i rörelse. Resan går från den kvicka bäcken till havet, där dansarna till slut går ut i vågorna. Tempot saktar alltså av, i flodpartierna rör sig dansarna som loja delfiner, i sjöavsnitten står de mest som effektfulla siluetter mot filmen. Skärmarna används också som simultanscener, med en dansare per scen och skärmarna åtskilda som tavelramar.
Ett kort parti utspelar sig mot forsar och malströmmar, vilket förstås gestaltas i rörelserna. Alltsammans är mycket vackert och konceptuellt. Dansarna liksom svarar mot vattnet; vänder nästan konstant ryggen åt publiken. Tempot i vattenkretsloppet motsvaras dock inte i John Adams stråkmusik. Den är inträngande entonig, och fungerar mer som hypnotisk stämningsskapare än som rytmmarkör.
Angelin Preljocajs koreografi till Stravinskijs Våroffer börjar med att alla kvinnliga dansare bokstavligt dansar av sig trosorna. Kvinnan är förvisso ett offer, men sexuellt, inte rituellt. Våld, tvång, exploatering och exponering är vår tids fruktbarhetsriter, tycks Preljocaj vilja säga. Från gängvåldtäkter till dokusåpor: den sakrala auran kring sexualiteten är borta. Scenerna med kamp mellan män och kvinnor är flertaliga, inklusive våldtäktsmarkerande partier. Våroffermusiken är emellertid så berättande i sig, att det inte alltid känns självklart att använda den på detta sätt. Malmöoperans orkester gör väl heller inte det mest distinkta framförandet av verket jag hört.
Preljocaj kommenterar även kompositionens sentida roll som populärkulturellt allmängods genom att citera och parodiera Disneys användning av musiken i dinosaurieavsnittet av Fantasia. Kontrastrikt mot de övriga, barnförbjudna temavariationerna, men kanske också lite malplacerat. I finalen utpekas så det ensamma, kvinnliga offret: dansaren slutför sin uppgift helt naken och ska ha en enorm eloge för sitt konstnärliga mod att genomföra detta. Men man kan med en stillsam genuskritik undra varför det är nödvändigt med en naken kvinna, varför inte klä av och offra en man för en gångs skull. Dock kan slutet tolkas som att alla dör, inte bara offret utan också förövarna.
Loading ...
