Stå upp: Ingenting för fegisar

Vad är du mest rädd för? ”Att tala inför en grupp okända” svarar de flesta. ”Att dö” kommer längre ner på listan. Så är det enligt en omtalad undersökning. Om undersökningen verkligen existerar eller är påhittad av Jerry Seinfeld vet jag inte, men han och andra stå-uppare refererar gärna till den.

Trots detta eventuella faktum är det varje år rätt många som dödsföraktande söker till Dramatiska Institutets 2-veckors kurs i Stand Up Comedy. Få är kallade, närmare bestämt femton stycken. Urvalet baseras på skriftlig ansökan, med stränga frågor om erfarenheter på området och motivation. I år har DI börjat ta betalt för kursen och antalet intresserade sjönk drastiskt till ungefär sextio, mot nittio andra år.
   Jag kom in på tredje försöket, Kanske beroende på den minskade konkurrensen (eller inte). Eller för att jag först bevisat mitt intresse genom att göra en hel jäkla show på Mosebacke och Nalen – visserligen Stand Up Tragedy – men ändå. Och sedan nästlat mig upp på Norra Brunns scen bland Testpiloterna förra året. Egentligen är Testpiloterna etablerade komikers arena för att testa nytt material inför en publik som slipper betala, men i stå upp-branschen trängs ju inte tjejerna så jag antar att jag blev välvilligt och tillfälligt inkvoterad som pilot.
   Även om jag fick några skratt på Testpiloterna började jag vagt förstå att jag sökte jobb som kirurg på meriten ”Jag kan stycka en kyckling och sätta på ett plåster.” Jag blev desperat att få gå grundkursen på DI.

På schemat stod det ”Sova får ni göra sen”. Det blev två intensiva veckor i sällskap med de andra kursdeltagarna som fått förtroendet: en reklamkonsult och konstnär, två webdesigners, en VD i ett internetföretag som faktiskt går bra, en psykolog som blivit dramatiker, en polis från Säpo och några skådespelare. En liten scen i en stor svartmålad studio, en mick och en videokamera. Varje dag hemläxa: att skriva tre minuters stand up på givet tema till nästa dag. Ämnet kunde en dag vara ”Min uppväxtort”, en annan ”Det här skäms jag mest över”. Redovisning av hemläxan på scenen för klasskamraterna. Flera uppspel för utomstående och lite branschfolk, det första redan tredje dagen. Efter en och en halv vecka fyraminuters-examen på Norra Brunn.

Det var två veckors Klondyke. Det mesta vi skrivit under sömnlösa nätter var skräp, men här och där glimmade det till bland krystade liknelser och obegripliga resonemang, ofta till vår egen överraskning.
   Var och en av oss blev dissekerad, påhejad, sågad och uppmuntrad av Adde Malmberg och Lasse Karlsson som var våra lärare. (Adde var den som tog Stand Up Comedy till Sverige 1988, och Lasse har jobbat som ståuppkomiker i tio år.) Det var den gamla vanliga initieringsriten: att bli nerplockad för att återuppstå.

Nu har jag har lärt mig att i stand up ska ingenting sägas som inte leder någon vart, och ändå ska allting vara formulerat i stunden. Varsågod och prova hemma: Kom på några kul ämnen och hitta på många punchlines. Skriv lite stödord, improvisera på dem – utan att säga nåt onödigt. När det fungerar kan du dessutom slänga in lite dialog med sambon och barnen utan att tappa tråden. Den dialogen ska helst vara komisk. Grattis. Nu kan du göra detsamma inför främlingar som inte känner dig och dina värderingar, så för att dom ska tycka att du är kul och förstå dina referenser måste du dessutom visa vem du är inom ungefär en minut. Och det ska också vara roligt. Publiken ska helst skratta ungefär var femtonde sekund. Inte dra på munnen eller nicka instämmande. Skratta högt. Det gör dom bara om ditt material, alltså dina skämt, är riktigt bra och om din attityd gör publiken trygg, så att de slipper oroa sig för att det kan bli synd om stackaren däruppe på scenen. Lätt som en plätt: Självförtroende och glädje. ”Jag ger mig ut på den här svängande hängbron över stupet och det ska bli så kuuul!”

Och dödsångesten? Inför examen på Norra Brunn varade den för min del i fyra timmar nu när jag fattat hur svårt stå upp är. Helt proportionerligt. En timme för varje minut. Sen bestämde jag mig för ett enda syfte med mina fyra tilldelade minuter. Att ha jävligt roligt. ”Jag skiter i om publiken skrattar, jag ska ha kul.”
Och det hade jag. Och så klart – då skrattade publiken.
   Nu springer vi i klassen på stå-upp klubbarna och tigger oss till några minuter av rookie-tid här och där eftersom ingen stå-uppare blir bra utan att jobba mycket, men jobba får man först sen man blivit bra.