För mig är Berlin en plats där man kan bli den man vill vara. En miljö som upplöser identiteter och öppnar upp för fria flöden. När jag som en av alla 20-någonting som tröttnat på Stockholm flyttade till Berlin upplevde jag staden som självklar och oerhört välkomnande.
Och jag är uppenbarligen inte ensam: alla tycks prata om Berlin, de har bott där eller så ska de göra det. Stockholm har under det sena 00-talet hittat en ny stad att projicera sitt storstadskomplex mot.
För den 52-årige brittiske dramatikern David Hare är Berlin istället en ångestladdad påminnelse om hans eget åldrande och oförmågan att delta i och förstå denna stad som alla pratar om. För att råda bot på sin ångest försöker han behärska staden med en historisk teori, men Berlin undslipper och löses upp i tillfälligheter och fragment.
På sin historiska irrfärd hinner Hare med koncentrationsläger, Adolf Hitler, Josef Stalin, Bertolt Brecht, Theodor W Adorno, Samuel Beckett och förstås muren. Alla dessa bitar av en försvunnen tid bildar tillsammans den spelplats som Berlin idag är.
Philip Zandén är perfekt i rollen som Hare på Stockholms stadsteaters lilla scen. Ja, han är verkligen David Hare och lyckas, i Peter Holms minimala scenografi, fylla ut hela scenen under monologens dryga timme. Hans engelska gestik och den genomskinliga översättningen av Susanne Marko och Claes Englund gör att den kulturella och språkliga övergången från England till Sverige går helt friktionsfritt.
Zandén lyckas också väl med att plocka fram textens olika lager, med säker hand för han oss mellan historiska trauman, livskriser och ungdomlig energi.
Hare vandrar längs Tor Straße och sätter sig på en av gatans alla hippa restauranger som består av arkitektritade betonghål i väggen med femton bord, befolkade av unga, lyckliga människor som diskuterar konst.
När han sedan förirrar sig ut i den berlinska natten inser han att hans försök att förklara Berlin historiskt faller på att staden nu har tagit semester från historien. Människor flyttar dit för att leva i ett odefinierat ”nu” där både förflutet och framtid upphävs.
Precis som den teaterscen Hare själv står på erbjuder staden en möjlighet att stanna upp och undersöka livet, konsten och historien utan att behöva vara på väg någonstans. Det är en fin och tilltalande bild av Berlin som målas upp mot historiens mörka skuggor, men det är också bara en bild av många möjliga.
Och om jag nästa gång jag är i Berlin på en av Tor Straßes alla restauranger ser en åldrad brittisk dramatiker sitta och se förvirrad ut ska jag genast bjuda in honom till mitt bord.
Loading ...
