Två nycklar till Staffan Westerbergs egenhändigt designade universum. Det sprucket folkhemssvenska och teaterleken. På scenen en lappad och lagad scenografi i orange, blått och brunt. Pinnstolen och över kökssoffan en svartvit bild av ett glittrande New York. En tredje nyckel: drömmen om det stora livet någon annanstans. Det som inte är Burträsk eller Alingsås, Luleå eller Ånge.
Där, i det som är ett kök, ett väntrum eller en kupé – eller allt på en gång – befinner sig en handfull karaktärer på resande fot. Tågresan som metafor för livet är snarare nött än ny men fungerar i Staffan Westerbergs idévärld även om tempot under första akten ibland blir något stillastående. Där finns Anita Nymans Jenny Lindström från Ånge som äntligen kommit sig ut på sin stora resa. Bo Hammarlunds buttre morfar med porlaflaskans bubblor som enda sällskap och Stig Östmans lika skojfriske som förtjusande konduktör. Robin Cochrane som Lundströms enmansorkester. Oskar Thunberg gör en fullkomligt lysande insats som den nervöse vite kaninen Kevin.
Staffan Westerberg gör sig själv men också svunna storheter som Hjördis Pettersson, Zarah Leander och HC Andersen.
Westerbergs uppsättningar är lite som kråkbon: spretiga skapelser av det finaste bobyggaren kunnat finna. Praktiska pinnar och glänsande sånger. Speldosor, apelsinskalsdiadem och kulörta lyktor. Vilse i pannkakanpotpurri möter Sinatras ”I left my heart in San Francisco” som här blir ”Jag svek min tös på Burträsks disco”.
Funderingarna på döden som landar i det ytterst konkreta om man inte kan få ligga på sidan i sin kista? Så att det ser ut som att man sover.
Och emellanåt – som under de kulörta lyktorna när tågresans gåta till slut fått sin lösning – så uppenbarar sig en underbar teaterpoesi som försätter mig i en särskild stämning som stannar kvar när applåderna tystnat.
Loading ...
