Och förväntningarna infriades till 100 procent! Att se dessa utsökta artister i Ställe kan endast beskrivas som sublimt. Kontrasten mellan Lagunas styrka och Barysjnikovs minutiösa precision, ett välbekant och ett helt nytt sätt att tolka Mats Eks koreografi, resulterar i ett annat slags möte mellan man och kvinna, långt bortom alla schabloner. Jag ser Barysjnikov på ett nytt sätt, såväl i det med precision utmejslade skira rörelsespråket som i den skörhet den åldrande kroppen kan tillåta sig att avslöja upplever jag ett oväntat existentiellt djup.
Det är som om dansarna utforskar och återfinner sig själva utifrån nya parametrar, som om mannen och kvinnan som möts vid det enkla köksbordet i centrum av scenen efter alla år äntligen förmår se varandra. I kontrast till Eks förra verk, Aluminium, har Ställe, ett slags avklarnad optimism. Interaktionen mellan mannen och kvinnan i verket signalerar att de upptäckt ett nytt sätt att vara. Inte oproblematiskt, men spännande och vackert. Det finns en säregen skönhet i den åldrande kroppen, en skönhet som är mer komplex och svåråtkomlig än hos den unga.
Någon som till fullo förstått detta är Jirí Kylián i den underbart skruvade filmen Car-men som inledde kvällens program. I filmen genomför fyra dansare en lätt vansinnig och mycket fri tolkning av Carmendramat. Vad som också är tilltalande är att Kylián verkligen använder filmmediets möjligheter fullt ut, även om det i slutändan är de mogna dansarnas skicklighet att få fram minsta nyans som gör filmen till ett riktigt lyckopiller.
Jag hoppas verkligen att Ställe spelas in så att fler kan få se detta sublima verk och under tiden kan väl SVT sända Carm-men, gärna med minst två repristider.
Loading ...
