Fördjupning [2005-09-09]

Ställningskrig i scenhösten?

KRÖNIKA. Unga arga kvinnor med rötter i andra kulturer i ena ringhörnan – vita, nöjda, medelålders män i den andra. Teaterhöstens repertoar ger antydan om ett ställningskrig.

Shima Niavarani, D Muttant, Lo Kauppi, Nisti Stêrk, Lotti Törnros… I höst är de fler än någonsin. Kvinnorna. De som ställer sig ensamma på scen med ett eget material. Provocerande. Kaxigt. ”Hej – här är jag och jag tycker att det här samhället suger.”
    Hösten 2005 är helt enkelt solokvinnornas scenhöst. De ger sig på patriarkatet och utseendehetsen – men även klassamhället och den vita dominansen på alla samhällets områden. (Några av dem är både kvinnor och invandrare, två mångfaldspoäng i ett, så att säga)

”Nya namn kommer fram. Och det uppifrån styrda politiskt korrekta verkar äntligen spädas ut med det normöverskridande som kommer inifrån”.

Och något har faktiskt hänt även med den etniska mångfalden. Angereds Teatern sjösätter resultatet av sitt aktiva sökande efter teatermakare med annat ursprung än det kritvitt svenska. 100 000 skattefritt med manus av Elmira Arikan, Jonathan Lehtonen, Mirjana Rakuljic Feldt, Enver Ramirez och Greta Sifrer har premiär 29 september. Elverket har valt ut en vinnare i sin ”mångfalds-manus”-tävling. Christofer Bocker från Kållered med en pappa från Turkiet vann (se intervju i nummer.se »).
   På Aliasteatern spelar Kompani Labil Nu saknar jag gud men jag släppte inte in henne när hon knackade på igår och vänder på föreställningar om vem som kan representera det allmänmänskliga.
    Nya namn kommer fram. Och det uppifrån styrda politiskt korrekta verkar äntligen spädas ut med det normöverskridande som kommer inifrån. Det som föds hos de konstnärligt aktiva själva.

Så – nu är det klart? Äntligen jämställt, jämlikt och integrerat. Den vita, patriarkala hegemonin krossad för alltid. Eller?
   Det mystiska är att tittar man från andra hållet på höstens repertoar så är det helt tvärt om. Sällan har så många klassiska klassiker satts upp samtidigt på så många av landets scener. Göteborgs stadsteater, som under Jasenko Selimovic´s ledning tidigare gjort sig kända som en av landets mer progressiva institutioner, inledde säsongen med en så traditionell tolkning av Molières Hustruskolan att till och med de stora kulturredaktionerna reagerade. Dramaten smackar på med Shakespeares komedi Lika för lika som höstens premiär på Stora scen och rasslar vidare med Fröken Julie som den stora publikdragaren på lilla.
    Malmö dramatiska teater spelar också Molière, Tartuffe och planerar en Shakespeare, Så tuktas en arbigga, till våren. Stockholms stadsteater spelar Strindbergs Erik XIV i höst och Shakespeares En midsommarnattsdröm tidigt i vår.
    Klassiker är ett sätt att dra publik, Hustruskolan blev före premiären en av de mest sålda scenkonstevenemangen på biljettförmedlaren Ticnet. Till och med Dramatens scen Elverket som sedan starten satt en ära i att bara spela nyskrivet, gör nu en modern klassiker – Brechts Baal. Det är väldigt svårt att locka publik till den samtida dramatiken, vittnar Stefan Larsson, konstnärlig chef för Elverket.

Fast å andra sidan – Lo Kauppis arga enmansföreställning Bergsprängardottern som exploderade är en publik smash hit som nu åker ut på sin andra vända runt hela landet. Som ett exempel.
    Det är knappast samma publik som ivrigt väntar in den senaste Shakespeare-tolkningen som lockas av det unga, samtida och ifrågasättande. De två ytterligheterna drar var sin publik. Och står också för två, vitt skilda positioner i teatervärlden. Klyftan verkar djupna mellan de som vill slå sönder traditionen och de som vill förädla den.

”Klyftan verkar djupna mellan de som vill slå sönder traditionen och de som vill förädla den.”

Och kanske är det just för att nya röster börjar höras som de som vill värna om det vi kallar normen nu värnar mer än någonsin.
   För även om klassiker, även sådana skrivna av vita heterosexuella män som gör sig själva till norm och alla andra till undantag, kan användas för att ifrågasätta just den normen så görs det sällan (se debattartikel i nummer.se »). Mats Eks Köpmannen från Venedig utgjorde ett tappert undantag under den förra säsongen, en uppsättning där Ek försökte använda Shakespeares antisemitism för att blottlägga hur förtryck föds. I Stockholms stadsteaters Elektratrilogin var det mer som det brukar vara – en oreflekterad vidarebefordring av en unken gammal kvinnosyn och en bild av utomeuropeiska folk som glada vilda som dansar nakna och bara är så härligt fria.
   Mellan D Muttant och Hustruskolan finns i höst ett härligt brett spektrum av nyskrivet, nytolkat, ganska nytt och korsbefruktat att ta del av på landets scener.
   Men på var sin sida står farbrorväldet och de unga arga och stirrar oförsonligt på varandra. De som är innanför och inte vill komma ut. Och de som är utanför och inte vill komma in.

Jenny Aschenbrenner

Share/Bookmark
Tyck till!

Så här tycker Nummers läsare