Bra teater engagerar. Engagemang involverar oftast starka känslor. En stark känsla är skräck. Varför finns det då så lite skräckteater? Utan att jag tidigare har tänkt på genrens möjlighet, känns frågan ofrånkomlig efter Farozonens båda ruskiga pjäser i föreställningen Blodvemberfest.
Är det för att det är svårt att återskapa filmmediets specialeffekter? Farozonen, ”den första professionella skräckteatern i Sverige”, lyckas. Man kan göra mycket live med ljud och ljus också, för att inte säga mörker. Och man kan ladda tystnader.
Är det för att teater räknas som en för fin konstform? Medan filmens och litteraturens ständiga subgenre thrillern ofta bara syftar efter att framkalla så mycket skräck som möjligt, gestaltar Farozonen fint också kärlek, längtan och dödsångest, i båda pjäserna.
Är det för att ingen tidigare har kommit på tanken? Fel, fel, fel! Redan för hundra år sedan var skräckteatern på Le Théâtre du Grand-Guignol högsta mode i Paris, och fick till och med ge namn åt begreppet.
Fyrvaktarna från 1905 är en sådan grand guignol-pjäs, ackompanjerad av klassisk skräckfilmsmusik och ett tidstroget naturalistiskt scenrum. Med en yxa. Och en fet kökskniv. Say no more …
Okej då. Två bröder vaktar en avlägset belägen fyr. De leker förströdda ordlekar medan de betraktar det upprörda havet. Den ene har just innan de gick på sitt månadslånga pass blivit biten. Om det är av en rabiat hund eller en vampyr förtäljs inte. Men sjukdomen tar honom alltmer i sitt våld, och ledan förvrids i krampande skräckel.
Fyrvaktarna föregås av Jens Peter Karlssons nyskrivna Väntar på dig, om en man som söker upp sin döda fru på en bänk, vid en sjö, i natten. Var det mord eller dödshjälp? Belysningen utgörs av en genialt hanterad ficklampa. I övrigt: svart.
Ståpäls, hjärtklappning, existentiell smärta och starkt äckel. Hela ensemblen spelar övertygande med hela sin energi. Mattias Lech utmärker sig särskilt, genom att med härligt stämningsskapande berättande väva samman hela föreställningen, och genom att vara den som mest utlämnas åt de mörka krafter som så fritt florerar i Teatr Weimars svarta låda.
Loading ...
