Det är lika bra att erkänna från början: jag är ingen musikalmänniska. Ändå har jag försatt mig i situationen att recensera just en sån.
Det har sina orsaker. Hair var nämligen min allra första dubbel-lp som jag hade vunnit genom att skicka in en liten historia om min strävhåriga tax Boss till Katrineholms-Kuriren och den kom att bli en musik- och livsstilsinjektion som förändrade mitt tidskonserverade liv på landet för all framtid.
Året var 1979 och vinylen var förstås en produkt av Miloš Formans storfilm från samma år med bland andra John Savage och Treat Williams i huvudrollerna som lika delar politiskt aktiva som höga hippies i skuggan av Vietnamkrig och atombomber. Filmen blev – precis som föregångaren musikalen som hade premiär i New York 1967 och senare i Sverige på Scala i Stockholm 1968 – en omedelbar succé. Men vad jag minns så fanns det inga nakenscener i filmen, vilket musikalen på Broadway väckte skandal med att ha i större delen av andra akten.
I regissören Ronny Danielssons uppsättning på Stockholms stadsteaters stora scen 2011 drabbas vi inte längre av nakenchock, men möjligen av det tveksamma i att gestalta en så liberal syn på droger utan att egentligen visa på dess följder. Så rekommenderas föreställningen också först från 13 år, men frågan är om den gränsen inte är lite lågt satt.
Lågt satt är också ambitionen att synka musikalen med samtiden. Märkligt nog med tanke på att samme Danielsson för nio år sedan (2002) satte upp just en oerhört samtidsorienterad Hair i gamla maskinhallen på Kockumsvarvet i Malmö med ambitionen att skildra det mångkulturella samhället på 2000-talet.
I Stockholmsuppsättningen möter vi ingenting sådant utan mer en renodlad musikal utan några större mellansnack, trots att historien om Claude (Albin Flinkas) från överklassen som dras till ett drog- och sexmissbrukande Hippiegäng i New York för att sedan tvingas in i Vietnamkriget av sina föräldrar, tåls att bearbetas dramaturgiskt till en riktigt drabbande historia. Bara Claire Wikholm som ”konferencier” med egna minnen från 68-rörelsen och hippieerans visioner binder ihop då med nu, något som gärna hade fått ges mer utrymme.
Men musiken är det inget fel på. Den ger ståpäls från första riffet där Fredrik Lycke som Berger liksom Sara Jangfeldt som Sheila är såväl vokala som visuella upplevelse i sig, medan Oscar Pierrous Woof är den stora underhållningen, allt fint accentuerat av Camilla Thulins retroruffa kostym och Lars Östberghs trashtokiga scenografi med en extra eloge till ett innovativt användande av bajamajor.
Och stämningen håller i sig genom hela den närapå tre timmar långa föreställningen och till sista scenen när publiken, som just upplevt ett kollektivt Halleluja moment efter insikten att störst av allt är kärleken (kanske som en förtröstan med katastrofen i Japan och de pågående oroligheterna i Libyen på näthinnan), totalvägrar att gå. Tre extranummer med hiten Let the Sunshine in och Claire Wikholm i urtvättad Nirvana t-shirt blir det innan den dryga trettio man stora och oerhört skickliga ensemblen inklusive det gåshudsbra livebandet på scenen kan pusta ut. Och de kan de verkligen göra. Liksom teaterchef Benny Fredriksson. För det hair lär bli en ohelig kassako (Hare Krishna, Hare Krishna) som kan mjölkas en lång spelperiod framöver.
Loading ...
