En prostituerad kvinna tvättar pengar i ett slitet emaljfat och hänger upp dem på tork på fatets kant. En flicka, vi tidigare har sett som förlamad, dansar en balett ur Svansjön i tyllkjol och blinkande ljussättning från fonden. Två starka bilder från två mycket olika föreställningar, med den gemensamma nämnaren att de båda spelas på litauiska.
Bergmanfestivalen fortsätter att bjuda på scenkonst med stark laddning och, för en svensk publik, sällsynt självsäkra och särpräglade uttryck. Sorgsna sånger från Europas hjärta är en tolkning av Fjodor Dostojevskijs roman Brott och straff berättad ur Sonja Marmeladovas synvinkel. Den prostituerade Sonja, som älskar Raskolnikov, han som rättfärdigar sitt mord på en hatad pantlånerska med ett självpåtaget övermänniskoideal.
Aldona Bendoriute gör Sonja bokstavligen i knät på oss. Vi, publiken, är en exklusiv skara, inte fler än trettio, som tagit hissen från Lilla scenen till Dramatens Hansasal, en repsal med sparsmakade möjligheter till ljussättning och scenografi. Det behövs inte heller när Bendoriute, efter den inledande tebjudningen, fyller sin Sonja med såväl desperation som kraft med hjälp av enkel rekvisita och i tät dialog med publiken.
Trots språkbarriärer (Bendoriutes litauiska simultantolkas till svenska), eller kanske tack vare, för hon oss uttryckligen i handen in i sin sorgsna verklighet. Där har hon att handskas inte bara med en yxmördare, utan också med en suput till pappa och, givetvis, de torskar hon tvingas möta. Någon får hålla yxan, en annan bjuds på sprit. Alla får vi leka ”gömma nystan” i en befriande rolig scen, där sex garnbollar representerar syskonskaran. Humorn och hoppet lyser igenom trots eländet i Kristian Smeds osedvanligt hudnära uppsättning.
Om Sorgsna sånger från Europas hjärta är intim och enkel är Miranda desto mer tekniskt (läs ljusmässigt) avancerad. Oskaras Kursunovas är den litauiske regissören, som 2003 satte upp Sarah Kanes Befriad (Crave) i ett sterilt vitkaklat rum på Elverket. I Miranda har Lilla scenen blivit ett övermöblerat vardagsrum med höga bokhyllor och en flimrande tv. En flicka (Airida Gintautaite) sover i fåtöljen, en man (Povilas Budrys) försöker ringa ett telefonsamtal, när hon vaknar. Vi förstår att han är hennes far, men också skötare. Hon är förlamad, och bär barnets trots och krav på omedelbar tillfredsställelse i sin vuxna kropp. Snart iscensätts ett märkligt rollspel av William Shakespeares Stormen, som fadern ger ett osedvanligt liv redan i det att han läser rollistan.
Flickan spelar Miranda och luftanden Ariel i detta sagospel, som spränger både rummet och hennes handikapps gränser. Ömsom ljud- och ljusmässigt raffinerad skräckis, ömsom ömsint saga; genomgående en storslagen hyllning till fantasin och litteraturens kraft. Slutbilden då flickan låter sina armar slå den döende svanens sista vingslag, innan allt blir svart, är i sanning gripande.
Bergmanfestivalen fortsätter fram till 6 juni. Missa inte:
Fröken Julie ur Kristins synvinkel i Katie Mitchells tekniskt avancerade uppsättning på Globens Annex, 4 och 5 juni
Natthärbärget – Oskaras Korsunovas tolkning av Maxim Gorkijs pjäs, Målarsalen, 1 och 2 juni
I went to the house bit did not enter – tonsättaren och regissören Heiner Goebbels besökte den första Bergmanfestivalen 2009 med sin Eraritjaritjaka. I den nu aktuella uppsättningen, som hade premiär på Edinburgh International Festival 2008, medverkar den brittiska sångkvartetten The Hilliard Ensemble. Stora scenen 5 och 6 juni.
För alla som inte kan ta er till Stockholm och Dramaten går det att se livestreamingen av Jag blev slagen klockan fjorton och fyrtiofem – en läsning på sex språk av Éléonore Merciers bok Han bara slog och slog, som i sin tur består av anteckningar från den tid författaren var jourtelefonist på en organisation mot kvinnomisshandel. Stora scenen 2 juni eller livestreaming på Bergmanfestivalen.se
Läs Nummers recension av Thomas Ostermeiers Demoner, som ingår i Bergmanfestivalen, här.
Loading ...
