Tänk Roy Andersson. En sång från en undervåning. En gråbrun korridor, backstage köket. Man känner nästan matoset sticka i näsan. Personalen flockas kring en väggventil i rökpauserna. De regeras av stämpeluret vid svängdörren och vapenskölden på väggen.
Det är långt till björkstammar och skira blomster i Emil Graffmans iscensättning av Fröken Julie – eller frk Julie, som pjäsens benämns – på Nya Studion i Göteborg. Frökens midsommarkrans slutar som en törnekrona. Med tydliga symboler drivs dramat här fram.
I korridoren levereras rätterna från köket genom två serveringsluckor. Grytorna bolmar och slamrar mot kaklet därinne. Kristin (Emilie Strandberg) och hennes tillagda kollega Clara (Åsa-Lena Hjelm) är svettiga köksbjörnar som knogar på.
Fredrik Evers Jean står högre i rang, men han är ännu ung och försöker pojkaktigt ingjuta mer pondus i sin attityd än han faktiskt har. In i detta väl reglerade genomgångsland släntrar Nina Zanjanis Julie. Rastlös som en hemförlovad Lundsbergselev är hon på jakt efter förströelser och kittlingar. Evers Jean, som ideligen rättar när Fröken nedlåtande kallar honom Jan, drabbas av hybris under hennes framhärdande attacker. Köksfolket ser upptakten, under natten faller de två – in i köket, genom luckorna.
Graffman och scenografen Julia Przedmojska förlägger pjäsen till en halvmodern tid, på obestämbart avstånd, men kampen mellan högt och lågt fortgår, oavsett kostymsnitt. Fredrik Evers imponerar från start. Här finns inget spel med brösttoner, han gör en kille som jobbar på att förbättra sitt liv och sin position. I början darrar han av Julies blotta närvaro i tjänstefolkets regioner. Men så hamnar han i en virvel som han inte behärskar. Utfallen bottnar i klasskillnadens urgrund.
Zanjani är som en farlig, flyktig och lättantändlig vätska. Hon kräver total uppmärksamhet, både när hon rusar i känsloregistret, och när hon grymt samlar ihop kontrollen. Ända tills hon inte längre förmår och inte ens en strikt kostym med slips kan hålla ihop henne. Det är starkladdat spel och en drabbande studie av ett sammanbrott.
Den övriga personalen blir ofrivilliga observatörer. Det ger tyngd och extra nerv åt det förtvivlade läget. Kristin är förstås involverad och Emilie Strandberg förser henne med mer förtröstansfull värme än mästrande moral.
Stämningen blir andlöst förtätad. Återvändsgränden är uppenbar och kockkniven, som länge signalerat sin närvaro, fullbordar slutet.
Loading ...
