Ska det vara så här jobbigt måste jag nog dra. Så hanterar Sami sin trasiga uppväxt och flyr in i drogerna. Samma flyktmekanism griper tag om mig i början av den här föreställningen, som inte väjer för det allra mest smärtsamma. Som när Sami och Anni sjunger psalmen Härlig är jorden. Anni med blicken ut i tomma intet och Samis mot heroinsprutan, snuttefilten. Håpas du trifs bra i fengelset är framför allt en historia om kärleken. Den berättas med brännande smärta, men även med varm humor mellan varven. Det är också en pjäs om allas vår längtan att passa in i samhället.
Susanna Alakoskis andra roman, Håpas du trifs bra i fengelset, kom 2010 och grep tag lika mycket som den första, Svinalängorna. Båda berättar om fattigdom och missbruk med ett ångestdrivet språk som hamrar in känslorna av skam, vanmakt, ilska, hat. De skildrar en undanskymd del av vår gemensamma moderna historia och kanske också samtid. Undanskymd därför att den har en kraftfull förmåga att kasta skammens skugga också över oss andra, vi som är förskonade och av vanmakt, eller för att inte själva bli befläckade, väljer att titta bort.
Under Peter Snickars dramatisering av romanen kan ingen längre titta bort. Och kanske är det därför publiken vacklar ut från Ringsbergsteatern i Växjö efter urpremiären. Märkbart tagna av berättelsen om syskonen Anni och Sami, om de plågade anhöriga och om den självupptagna missbrukaren. Titeln Håpas du trifs bra i fengelset är en skriven hälsning från huvudpersonen Annis dotter Jenna till hennes morbror Sami. Han sitter inne för narkotikabrott och är navet i historien. Men historien är Annis, den anhöriges historia om hur man överlever. Och om att fortsätta bära för att man inget annat kan.
Alakoskis språk och berättelse har hanterats varsamt. Som en ömtålig glaskula har Peter Snickars och Pekka Sonck försiktigt studerat alla skiftningar och nyanser i berättelsen och lyckats återge dem alla. Scenografin är ren. En våningssäng illustrerar syskonrelationen, den som är mellan barn. Men i det här fallet tjänar den också som symbol för en cementerad syskonrelation in i vuxenlivet genom den enas självupptagna missbruk och den andras betungande ansvar. Anna Maria Källs känslomässiga närvaro och förmåga att skildra ett vitt spektra av motstridiga känslor är storartad. Yngve Dahlberg gestaltar missbrukarens flyktiga närvaro genom att komma och gå i Annis liv. Tillsammans skapar de ett stycke viktig dramatik som kan göra oss mer seende för tillvarons riktiga Anni och Sami. Och sätta den förgörande skammen bakom lås och bom för alltid.
Loading ...
