Det är en sorglig historia Gertrud Larsson ger oss i Hela folkets järnväg. Från att Statens järnvägar redan redan på 1930-talet avreglerades, via att politiker insåg att det inte fungerade (alls) och återförstatligade SJ 1939, till det totala kaos som råder i dag. SJ SJ gamle vän. ”SJ” är i dag bara bokstäver som inte står för någonting – men som tillsammans med ”AB” blir ett rätt talande ord baklänges.
För oss som är mer eller mindre beroende av tågtrafiken i vårt vardagsliv ger Hela folkets järnväg en historielektion i hur man slitit i varje del av det som en gång omfattades av SJ, och nu bokstavligt delat upp företaget i småbitar. Detta illustreras av Aksel Morisse som i tråkgrå uniform och hedersknyffel-smile bit för bit kläs av av vinsthungriga marknadskrafter under 1980-talet tills han bara har underbyxorna kvar. Näckad, rätt generad och lite lagom oandvändbar som vinstmaskin.
Det är inte första gången Larsson gräver i dagsaktuella frågor som rör samhället och vår gemensamma välfärd, hon har tidigare bland annat undersökt Försäkringskassan i Den flygande hanläggaren, Migrationsverket i Asylhoppning och äldrevården i Avd 305. På Uppsala stadsteater under supervalårets första månader är det alltså tågkaoset som drabbat Sverige som undersöks. Men tyvärr går inte föreställningen i Anette Norbergs regi som på räls.
I centrum står infrastrukturministern (Frida Bergh) som twittrar i stället för att hålla presskonferenser, som jagas av och jagar Gunnar Malm, generaldirektör för Trafikverket (Aksel Morisse) och hans hund Betty (Anna Carlson), en sanningssägande och helt underbar varelse som dock låter sig mutas med Ahlgrens Bilar. En som också sliter sitt hår och tillsammans med Trafikverkets GD och infrastrukturminsitern till slut kommer på att en lösning för att få folk att sluta klaga på tågen är att inrätta ”riskbiljetter” är Christel Wiman (Susanne Gunnersen), VD för Tågoperatörerna.
Det är många närmast surrealistiska vändningar i Hela folkets järnväg, men de är alla sanna. Det har faktiskt fifflats med tider för att Sveriges järnväg inte ska framstå som så usel som den faktiskt blivit. Folk har varit tvugna att söka om sina jobb som de haft i dryga 20 år när det blir ny ägare av den ena eller andra delen av järnvägsknuten. Så historien är sann, den är absurd och vansinnig – och den ska absolut undersökas så här – men ändå är det något som skaver. För fakta är svår att redovisa dramatiskt utan att det blir skriva-på-näsan-teater. Riktigt där är inte Hela folkets järnväg, men redovisningen hade jag gärna varit utan. Däremot vill jag inte vara utan teatern som politisk debattör ett valår som detta.
Loading ...
