Men det är mycket mer än så. En bit in i denna verkligt intressanta bok stöter jag på följande mening: ”Skådespelarens monstruösa uppgift är att vara medvetet spontan.” Och detta är, tänker jag, den grundläggande problematik som inte bara formuleras utan sedan alltså också problematiseras och utsätts för konsekvent och noggrann undersökning.
Boken – som första gången publicerades i Italien – är uppdelad i tre avdelningar: Den första delen består av Lindhs egen text – om arbetet och metoderna; om mim och improvisation som verktyg i sökandet efter själva den punkt där skapandet blir möjligt.
Landsflykt i Italien
Bokens andra avdelning består av två långa brev som Lindh skriver till Bengt Häger (som var rektor vid Statens Dansskola). Här berättar han på det andra sätt som är till en annan person om verksamheten; om sina tankar och framsteg, men också om rent praktiska hinder; den ständiga bristen på pengar och lämpliga lokaler (som slutligen drev Lindh och hans medhjälpare till ett slags landsflykt i Italien).
Tredje delen är annorlunda: skriven av Lindhs medarbetare Magdalena Pietruska bildar den en perspektiviskt förskjuten parallell till tidigare delar. Här redovisas Institutets historia. Det är torrt, sakligt och avslutas i kronologisk ordning med huvudpersonen och grundaren Ingemar Lindhs plötsliga död på Malta år 1997.
Spännande fotografier
Tre delar, tre olika vinklar på en bestämd (experiment-) verksamhet under loppet av ”25 års forskning” som det står i boken. Därtill kommer ett antal svartvita fotografiska illustrationer som jag under läsningens gång betraktar med ett allt djupare intresse.
Det här är alltså inte bara en bok om en experimentell teatergrupp. Det är också ett testamente, en bruksanvisning, ett manifest. Och det är dessutom skrivet och komponerat på ett sätt som faktiskt lyckas fånga något, inte bara av skådespelarens, utan av alla konstutövares ”monstruösa uppgift”. Detta är ingenting mindre än en bok som faktiskt lyckas ganska bra med konststycket att vara ”medvetet spontan”.
Loading ...
