Fördjupning [2002-10-10]

Stereotypa könsroller på teatern

Varför har inte teatern fått sin Fucking Åmål, frågar sig Rasmus Malm och Stephan Mendel-Enk som i månadens debattkrönika efterlyser mer genusöverskridande på teatern.

Vi reser mellan Mars och Venus i årets teaterutbud och möter samma gamla förutsägbara könsroller. Gott om frustande grottmän, ont om kvinnor med makt över sina egna kroppar. Men borde inte en högkulturell genre som lever utanför de råaste formerna av lönsamhetskrav kunna förhålla sig fritt till det invanda? Teatern är ju, till skillnad från film, pop och såpor, till stor del finansierad med statliga kulturmedel. Men var finns teaterns motsvarighet till genusöverskridarna i just Fucking Åmål eller The Ark?

Kyliga överklassflator
Nationalscenen Dramaten har länge kritiserats för sin förkärlek till manliga dramatiker respektive ljuva unga skådespelerskor.
   Årets hyllade uppsättning av Boston Marriage i regi av Birgitta Englin, en av Sveriges för tillfället mest prisbelönta regissörer och därtill feminist. Förra året gjorde hon succé med en uppdaterad Elektra på Upsala Stadsteater. I Boston Marriage iscensätter hon en nyskriven komedi om ett lesbiskt par i 1800-talets Boston med bara kvinnor i rollerna.

”Den här pjäsen får mig att hata manssamhället! Klassamhället! Heterosamhället! Och teatern!” (Tiina Rosenberg)

I programbladet skriver Agneta Stark om kvinnors ekonomiska självständighet ur ett historiskt perspektiv. Här finns alltså alla förutsättningar; äntligen en pjäs som varken behöver lida av gormande ”machoskådisar” eller av klassikernas föråldrade kvinnoporträtt.
   – Den här pjäsen får mig att hata manssamhället! Klassamhället! Heterosamhället! Och teatern! Genus- och teaterforskaren Tiina Rosenberg väser fram orden efter första akten. Det här hade hon inte väntat sig. Hon talar besviket om stereotypa kyliga överklassflator ”som bara vill lura till sig männens juveler”, om en utskrattad och vulgär husa och om kostympublikens ”tölpaktiga” skratt.
   Birgitta Englin svarar på kritiken med en parallell till 70-talets kvinnoteater.
   – Då dök det upp en mängd pjäser där man heroiserade kvinnan, men bara för att man är offer för ett system är man inget helgon. Det finns lika många lesbiska typer som det finns heterosexuella, allt annat vore som att tänka att alla svarta är säkert på ett sätt. De tre kvinnorna i Boston Marriage är överlevare, varken offer eller ideal.

Ointresse att penetrera könsroller
Tiina Rosenbergs förväntningar var stora den här gången, i vanliga fall är hon van att bli besviken på teaterns gestaltning av manligt och kvinnligt.   
   – Den breda teatern är fruktansvärt konservativ. Den skulle kunna visa upp en mängd variationer av kvinnor och män, men det enda som visas upp är den förväntade manligheten och den förväntade kvinnligheten.
   Tiina Rosenberg föreslår den antiintellektualism som hon ser i teatervärlden som en förklaring. Bland många skådespelare och regissörer betraktas det som meningslöst att dissekera en rolltolkning med teorier om genus. När det är känslan som räknas, blir det mest ”banalt” att tala om könsstereotyper.
   – Ett problem är att konstnärsmyten är väldigt stark inom teatern. Den är starkare på teatern än inom bildkonsten. Myten bygger på att tanke och känsla inte alls går ihop och är en väldigt viktig del i utbildningarna till att bli skådespelare.

Även männen fast i könsrollsträsket
Teaterns kvinnor har åtminstone diskuterats på teaterbiennalernas seminarier i många år. Men vem bryr sin om att utvidga mansrollen? I Carl Kjellgrens uppsättning av Arthur Millers Utsikt från en bro på Stadsteatern står en desperat och maktlös man som plockad från Susan Falludis Ställd i centrum.

”Varför talar vi alltid om kvinnorollen när mansrollen är så tråkig? Det är vi kvinnor som känner behov av förändring, därför rör vi på oss”. (Maria Blom)

    – Miller är på kornet när det gäller en man som är fast i ett könsrollsmönster han inte kan ta sig ur. Han är en rätt schysst kille som drabbas av en spirande oro. Han förstår inte vad det beror på, därför målar han in sig i ett hörn, säger Kjellgren.
   Den kvinnliga huvudpersonen är inte part i pjäsens konflikt, en kamp och heder och ägande av den kvinnliga sexualiteten. Men det görs vissa försök att vidga en traditionell könsroll. Den uppvaktande ynglingen är intresserad av kläder och musik, vilket genast klassificerar honom som bög i styvfaderns ögon.
   Birgitta Englin som regisserade damerna i Boston Marriage tycker att teaterns kvinnor idag skildras med fler skikt än männen.
   – Varför talar vi alltid om kvinnorollen när mansrollen är så tråkig? Det är vi kvinnor som känner behov av förändring, därför rör vi på oss.
Hon får medhåll av en lika hyllad yngre regissör, Maria Blom från Stadsteaterns Backstage.
   – Jag känner ofta ingen sympati alls för mansrollen. Där räcker det att visa lite ömhet för att den helt plötsligt ska vara ”komplex”.

Svårt för publiken att tolka genusöverskridanden
Är de stela könsrollerna en avspegling av samhället runt omkring, eller är verkligheten mer färggrann än teatern? I Per Sandbergs uppsättning av K+P+M+L på Boulevardteatern fanns en scen där de två manliga och de två kvinnliga rollfigurerna tittar på teve på var sin sida om scenen. Grabbarna dricker öl och kollar på fotboll. Roger är på flykt från sin gravida flickvän, Kaj kommenterar högljutt tv-brudarnas pattar. Maj och Linda fnittrar ikapp, snackar relationer och ber såpans huvudperson att lämna sitt svin till man. För regissören Per Sandberg handlar det inte om att cementera könsroller utan om att skildra verkligheten genom att medvetet använda schabloner.

”Man måste vrida på allting en gång till. Om jag vill skriva om en person som är en riktig spelevink, då tänker jag automatiskt på en kille. Men varför måste det vara en kille? Är det verkligen det mest intressanta?” (Maria Blom)

   – Jag letade efter det manliga hos Kaj och det kvinnliga hos Maj för att dra isär dem. Jag ville inte att de skulle bli för lika varandra i sina konflikter. Kaj är mer manligt rakt på, han bara gör medan Maj är mer eftertänksam.
   Maria Blom menar att det är svårt att samtidigt skildra verkligheten och bryta konventionerna. Kanske är publiken så van vid stereotyperna att den har svårt att läsa en roll som kliver utanför mannen från Mars eller kvinnan från Venus. Om Per Sandberg ville plocka fram det schablonmässigt manliga hos sina män, har Maria Blom ofta gjort tvärtom. I Sårskorpor skrev hon om en surfkille som hellre ville prata djupt om relationer än förföra, men som hela tiden utnyttjades av tjejer på jakt efter tillfällig sex med en solbränd beachkropp. En surfkille som hellre pratar känslor än har sex med en massa brudar? Plötsligt riskerade rollfiguren mot hennes vilja att framstå som homosexuell – bara för att han ställt sig utanför konventionen. Hon såg sig tvungen att skriva in en tydlig replik om att ”vara vänner” i scenen där surfkillen finner en killkompis.
   Maria Blom menar att vägen ur stereotyperna är att tänka en extra gång innan man låter reflexerna styra pennan eller regin.
   – Man måste vrida på allting en gång till. Om jag vill skriva om en person som är en riktig spelevink, då tänker jag automatiskt på en kille. Men varför måste det vara en kille? Är det verkligen det mest intressanta?

Nej tack till scenisk oralsex
Är det under utbildningen där de nya skådespelarna formas som problemet grundläggs? Eller är skolan en fredad zon, en kraft som kan utmana kraven på anpassning till könsmallen?

Det är inte ens trovärdigt. Man knullar sig till exempel inte till jobb. Man knullar sig från jobb”. (Lo Kauppi, Teaterhögskolan)

Teaterhögskolan i Stockholm har tidigare kritiserats för att ge unga kvinnor rådet att banta och förstärka branschens utseendefixering. Lo Kauppi som går tredje året har just tackat nej till huvudrollen i en filmövning. Hon skulle spela studenten som erbjöd den äldre läraren oralsex för att få ”en bra relation till den höga lärarkraften”. Hon tycker inte att en sådan roll har någonting med verkligheten att göra.
   – Det är inte ens trovärdigt. Man knullar sig till exempel inte till jobb. Man knullar sig från jobb.
   Lo Kauppi har bestämt sig för att aldrig delta i några sexistiska projekt – och hon tror att det är fullt möjligt.
   Manuset med den unga studentskan gick efter påtryckningar att skriva om. Istället för ”den höga lärarkraften” fick hon tala om ”ett slajmigt gubbsvin”. Lo Kauppi tror på skolans framtid under den nye rektorn Olle Janssons ledning. De kvinnliga regissörerna har blivit fler och hon själv har arrangerat en temadag den 8 mars och lånar skolans lokaler för möten med ett rikstäckande feministiskt nätverk. Hon kommer inte att ge upp hoppet om en förändring.
   – Jag är beredd att gå på socialbidrag för att göra de projekt jag vill. Om man är medveten, får hjälp av andra och formulerar sig så går det faktiskt att förändra. Det är många som bara är okunniga.
   Tillbaka på Dramaten. Tiina Rosenberg pustar ut när Boston Marriage är slut.
– Nästa vecka ska jag ta på mig Lederhosen och gå på Sound of Music sing-a-long istället. Lite roligt måste man ju ha i alla fall.

Rasmus Malm & Stephan Mendel-Enk

Share/Bookmark
Tyck till!

Så här tycker Nummers läsare