I takt med världens accelererande galenskap växer suget efter hanterbar skräck. Mer än gärna dyker vi ner i en häxbrygd av bestialiska mord och zombier. Blir det för otäckt är det bara att slå igen boken, stänga av filmen eller lämna teatersalongen. Det sistnämnda kan bli pinsamt.
Tur då att ingen som besöker Unga Dramaten och Rikard Lekanders uppsättning av Gustav Tegbys skräckmusikal Necronomicon, lär behöva ta till den utvägen. I motsats till vad den ödesmättade, farligt metalliska musiken och Sören Brunes scenografi signalerar, är Necronomicon en tämligen harmlös historia. Snarast en, svavelosande och med teaterblod nedsmetad, jättekalkon som trängt ner rumpan mellan alla scenografins gigantiskt uppförstorade stalaktiter.
Gustav Tegby och Rikard Lekander har blivit radarpar i skräck. I Malmö zombifierade de gamle Henrik Ibsen (läs Nummers recension här) och snart sätter de klorna i En julsaga på Uppsala stadsteater. I Necronomicon, har de starkt influerats av H.P.Lovecraft, fasornas mästare som dog 1937, men vars berättelser tycks ha evigt liv.
Möjligen säger det något om vår tids bristande självkänsla. I Lovecrafts ögon var människan nämligen inte mer än en ynklig lort. Och nog är de små alltid, stackarna som tagit hissen ner i helvetet, förlåt gruvan. Eric Sterns Edward Junior, Thérèse Brunnanders mamma Judith och unga Edit (Maia Hansson Bergqvist), letar förskämda efter den försvunne fadern och gruvägaren Edvard. Staffan Göthe mixar sin Edvard Senior av lika delar Dick Tracy och Boris Karloff. Kan behövas när den grymme Sebastian (David Book), huserar i underjorden och gruvans arbetare har slaktats som djur med hjälp av ond kosmisk kraft hämtad från den magiska boken Necronomicon. Osannolikt javisst! Det säger man också till unge Edward då han slutligen hamnar på mentalsjukhus. Vad är det han gått igenom egentligen? En helvetesvandring mot vuxenlivet? Oklart.
Ingenting går särskilt bra här trots att ensemblen av och till bryter ut i underhållande sång. Rikard Lekander har vare sig vridit regin mot det riktigt absurt groteska eller den realism som skulle kunna gastkrama. Uppsättningen är mest en spöklik förpackning. Ljud- och ljuseffekter till trots står spelet stilla. Det som verkligen rör på sig är åskådargradängerna som skjuts fram och åter. Och så bär jag med mig minnet av Eric Sterns slocknade blick när ingen vill lyssna till hans förtvivlade Edward Junior.
Loading ...
