Kärlekstriangeln, missförstånden och förvecklingarna är drivkraften i William Shakespeares komedier liksom i tragedierna. Naturen och drifterna som förlösande eller förgörande.
Scenografen Lars Östberghs lätt rökfyllda kritvita scen med ett benvitt tält i mitten placerar oss som ovan molnen. Bortom tid och rum. Och inledningsvis känns Mia Törnqvists förtätade bearbetning av Othello i Ole Anders Tandbergs luftiga regi stilren, lättsam, nästan klinisk. Men allt som syns i Sutodas blixtljus kommer att förmörkas.
I mörkrets hjärta finns Jago, själva sinnebilden för avundsjuka och manipulation, som vi vet kommer att styra dramat mot en katastrof. Sven Ahlström, mästare i gestaltandet av den försmådde, senast som Baron de Varville i Kameliadamen, planterar falska bevis och svartsjukans gift i forne vännen och karriärkonkurrenten och nu hans överordnade Othellos (Karl Dyall) inre. Vilket driver denne till att mörda sin älskade hustru Desdemona.
Ahlström maskerar skickligt Jagos inre strid av hat, missunsamhet, och homosexuella lustar med iskallt intellekt och poetisk retorik. Rasismen, och sexismen likaså, är med 1600-talets logik, inte outtalad utan Othellos hudfärg blir själva huvudargumentet för misstänkliggörande och hämnd. Dyalls Othello, som är lika övertygande i sin godtrogenhet som i sitt destruktiva tvivel, är och har allt Jago saknar. En position, en exotisk historia, djuriskt libido och ett innerligt äktenskap byggt på tillit. Detta bekommer i och för sig Jago föga eftersom han bara tror på kåtheten och själviskheten.
Manligheten och den manliga vänskapen beskrivs här som skör. Lättrubbad av hjärnspöken och skvaller. Och när Maria Geber klär karlarna sjuttiotalsgabardin istället för rustning förstärks den lätt queera framtoningen i insinuationerna. Eller så återknyter det till den elizabethanska transgenderteatern. Anders Berg gör en John Travolta-snygg Cassio, den viktigaste och också mest lättmanövrerade brickan i Jagos spel. Liksom Kalle Westerdahls Rodrigo, Jagos andra lättledda verktyg i intrigen, som fjolligt struttar runt i väntan på sexuell utdelning.
Desdemona (Maja Rung) hustrun som misstänks för otrohet går rakryggad, obefläckad inför sig själv, trogen och förlåtande in i det sista. Annika Hellin som Jagos luttrade och sanningsökande hustru Emilia, står för styckets feministiska initiativ, om än först när blodbadet är ett faktum.
Avskalad originalets militära inramning och geografiskt svävande blir Othello här en tidlös skildring av ondskans mekanismer. Hur misstro, fördomar och blotta tron, inte minst på ett kollektivt plan, obönhörligt leder in i en farlig återvändsgränd. Föreställningen inbjuder till många tolkningar. Man frestas onekligen att dra paralleller till det politiska drama som utspelar sig runt knuten på teatern.
Loading ...
