Det finns något sorgset och snudd på bottenlöst över Göthes karaktärer. På samma gång är det en berättelse om det genuint mänskliga i att bara vilja bli sedd och älskad. Att inte vandra ensam.
Skådespelarna har, i Elisabeth Fricks trygga regi, hittat precis rätt anslag mellan det å ena sidan alldeles isolerade tillståndet av total känslomässig blottläggning och den å andra sidan gruvliga törsten efter bekräftelse. Henric Holmbergs designsamordnare är makalöst illusionslös och distanserad. Mot allt och alla. En sugardaddy av stora mått. Dock skildrad med så stor värme och träffsäkerhet att jag verkligen sympatiserar med honom. Hans återkommande och tillika oväntade telefonkonferenser på tidstypiskt storstadsmanér är lika roliga varje gång.
Fredrik Evers kock Helge är en gambler med alldeles för stort hjärta för att det skall vara sunt. Han hamnar ständigt i situationer omöjliga att ta sig ur med idel brustna hjärtan bakom sig. Evers gör rätt i att göra honom såpass beklaglig och hans spel är både rörande och roande. Anna Bjelkeruds Desirée är ändå karaktären med störst patos. Hennes ärliga och uppgivna: ”Jag vet inte” som svar på Helges alla omöjliga frågor, känns ända in i märgen. Bjelkeruds tolkning är inte bara ärlig utan också brutalt utelämnande. Som tatuerare, bordellmamma och guldlamerad Cleopatra strävar hon vidare efter sina drömmar. Tappert och med hela själen delaktig i det hon gör.
Nya Studions uppsättning av Stjärnan över Lappland är samtidsteater på hög nivå. En föreställning som lyckas med det som för mig är något av själva essensen av teaterkonsten; att berätta en bra historia och beröra. På samma gång.
Loading ...
