Det börjar väldigt bra. Christopher Wollters Frithiof fantiserar om hur han läser en klichétät kändisintervju med sig själv – han vill bli en stjärna och poserar därefter. Basia Frydmans primadonna Lena, som ska ge honom sånglektioner, är redan en. Åtminstone i hans ögon. Från start förstår vi att särskilt han, men även hon, är sinnebilden för vår samtidsnarcissism, med en ständig bekräftelsehunger nafsande i hasorna. De kan båda skina upp i självbelåtenhet, mot en botten av skörhet.
Lena är i övre medelåldern, Frithiof är många år yngre, dessutom är de lärare och elev. Det är som uppgjort för en, fortfarande i vår tid, om inte förbjuden, så i alla fall smått uppseendeväckande, kärlekshistoria. ”De älskar varandra besinningslöst” står det i programmet och här laddas för ett glödande möte, ackompanjerat av ett självspelande piano. Fast passionen på scen får inte utrymme att ta fyr på allvar, den blir snarare lite ofarlig och blodfattig. Däremot tänder det till i de känslomässiga uppgörelserna mellan Frydman och Wollter.
Uppsättningens ambivalens ligger i Frithiofs och Lenas relation, där längtan och ilska går hand i hand – de hinner inte mer än närma sig varandra förrän de åter stöts bort. Liksom i Martina Montelius språkliga äventyr, där poetiska bilder och absurditeter stundtals krockar med vardagsrealism. Det gäller även Staffan Roos regi, som pendlar mellan det teatrala, parodiska, och några korta scener mot slutet som är ”på riktigt”.
Montelius berör allvarliga ämnen som längtan efter kärlek, att bli sedd, ensamhet. Men det blir ingen riktig fördjupning av detta. Gliporna av psykologisk realism hade kanske behövt vara lite större och de språkliga kullerbyttorna lite färre – associationerna löper ibland amok. Och samtidigt – Montelius har en omisskännlig, språklig spänst. Replikerna kan ibland öppna bråddjup mitt i skratten. Och Frydmans gestaltning är långt ifrån blodfattig; hon är scenens självklara medelpunkt, men både hon och Wollter tar ut svängarna. Det finns ett härligt temperament i föreställningen. Och en ömsint humor. För även om dessa två varelser kan te sig odrägliga har de samtidigt försonande drag. Man bara måste tycka om dem.
Loading ...
