Staden är hotad och en brokig skara superhjältar – ledd av Rolf Lydahls solarieduschade Björn Ranelid-chock – ska rädda den. Till sin hjälp har han sina poetiska formuleringar, en konferencier med kända sommarpotpurrier på fickan och gimmicksuperkraftförstärkta possemedlemmar: Peter Gardiners Iprenman, med bristfälliga antiinflammatoriska egenskaper som påverkar hans koreografiska nivå, Lina Englunds Kristina Lugn-lika häxa med sin tidsförvrängande käpp och sitt släpiga tal, Thérèse Anderssons Lisbeth Salander-pastisch Black Dwarf, garderad med läder och nitar och en verbal våldtäkt på Pippis sommarvisa och Sara Jangfelds försilvrade Carola-look-a-like Bible Bitch, direktunderställd ”pappsen” i himlen.
Ett slags battle mellan finkultur och populärkultur uppstår, eller snarare mellan kommersiell kultur och ännu mer kommersiell kultur. Superhjälten The King, Mathias Olssons puttriga Kungen-parodi, visar sig vara en av utomjordingarna som visar sig vara en av medlemmarna i Let’s Dance-juryn, vilka å andra sidan blir ena riktiga ufon till smakdomare: glamråttor med svans och bara 0:or på betygspadarna.
Till finkulturens försvar kommer Agnes från Ett drömspel, som varit förklädd till rödhårig akademiledamot, och jag ser mig förgäves om i det picknickglufsande publikhavet efter några kulturpolitiker.
Särskilt kulturministern borde applådera friskt åt kulturarvets framträdande roll på hjältarnas sida i en föreställning som återkopplar så tydligt till teaterns traditionella karaktär av folknöje: några skådespelare som larmar och gör sig till en timmes tid och sedan ej mer hörs av.
För mätta av picknickkorgarna är det säkert inte bara jag och mitt sällskap som lämnar parken utan att ens diskutera vad vi just sett, utan helt lättsamt konstaterandes, som vi gör varje år, hur trevligt det är att gå på Parkteatern när vädret är vackert. Särskilt angelägen blir den nämligen inte, den här satiren, utan sjabblar bland en och annan fyndighet helt bort sin finstilta ansats att diskutera kulturens kommersialisering en valårssommar som denna, när Sverige står inför flera kulturpolitiska utmaningar.
Kritiken riktas lite hit och dit i en helgardering som känns så ursäktande mesig att uppsättningen biter sig själv i satirsvansen och blir – avsiktligt eller ej – exempel på just en sådan kulturyttring den på något plan ändå verkar vilja ifrågasätta: ytlig, kändiskommersiell och publikfriande.
Det snitsiga kostym- och maskarbetet liksom ett par musikaliska nummer, framförallt Lina Englunds starka solo, slår dock tydliga slag för kvalitetsbegreppet och sticker ut från den i övrigt tramsiga kreationen. Som alltså knappast lever upp till sin titel – Stjärnsmäll – utan på sin höjd kan beskrivas som ett flyktigt moln av ofarlig lustgas.
Loading ...
