Som publik vill man så gärna se försoning och lyckliga slut. Då har man intet att hämta hos Strindberg. Förtvivlat letar jag efter ett uns av kärlek mellan silverbröllopsparet Alice och Edgar, en gest av ömhet, en skiftning i uttryck som skulle kunna röja ett nostalgiskt minne….men förgäves. Allt dessa äkta makar kan erbjuda varandra efter tjugofem års äktenskap är hat, i bästa fall liknöjdhet.
Alice och Edgar har för länge sedan tappat förmågan att älska. Men varför detta hat? Hamnade de hos familjerådgivaren skulle de få rådet att först ta itu med det egna självföraktet. Bittra över avbrutna eller icke framgångsrika karriärer, rädda för ensamheten och döden föraktar de allt som kommer i deras väg. Och i deras isolering på ön ligger den äkta maken närmast till hands.
Hat som puttrar
Richard Günthers regi är återhållsam och stram. I makarnas öbostad står hatets gryta och puttrar med locket på. Tjänstefolket vill inte medverka till anrättningen utan försvinner utan ett ord. I stället blir det släktingen Kurt som kommer in och lyfter på locket. Då kommer utbrotten stötvis och allt tätare. Framför allt är det Claire Wikholm som spelar ut den allra grymmaste avsky och förbittring i sitt porträtt av Alice. Sten Ljunggren gör en Edgar som är tyranniskt hård i sin patetiska kaptenskostym. Med dessa båda framför ögonen är det skönt att se lite medmänsklighet på scenen, här förkroppsligad av Reuben Sallmanders Kurt. Den lågmälde och korrekte kusinen plågas av makarnas hat, men är oförmögen att lägga annat än ett första förband på det blödande sår som finns i hemmet.
Dödsdansen är en så svart pjäs att det enda rimliga att göra för den som ser den borde vara att sitta och gråta. Men det gör man inte. Richard Günther har listigt nog plockat fram humorn i pjäsen. Skickligt framspelade sarkasmer ger många möjligheter till skratt. Förlösande skratt som släpper svärtan och hatet in på bara kroppen.
Loading ...
